Retrospelens skönaste odö’ingar

Bara för att man dör, så behöver livet inte ta slut. Eller, jo eftersom man dör slutar man ju leva, men de odöda fortsätter ju vandra omkring och intrigera, så de kan väl inte klassas som döda? Fast de är ju ruttnande eller skelett, så borde inte det betyda att de…?

Äh! Det här är ingen filosofiblogg! Vi skippar definitionerna och koncentrerar oss på att de är förbannat sköna!

Death, Discworld-serien, först sedd 1995, Multi
För att vara död är denne lieman väldigt livstrött. Han hasplar ur sig trötta drygheter och verkar mest besvärad av mänskligheten och sin roll som dödsbringare. I uppföljaren tröttnar han på att skörda själar och skolkar helt sonika, vilket skapar oerhörda konsekvenser för skivvärlden. Även om han ser så ut, så är han knappast det man förväntar sig att en lieman ska vara. Jag menar, vem kan föreställa Döden från Det sjunde inseglet som full?

Mortimer “Morte” Rictusgrin, Planescape: Torment, 1999, PC
Det här är rövhålens rövhål bland de odöda. Morte svävar runt hela spelet och är otrevlig, vitsig och därför sjukligt älskvärd. Förutom som dryghetsmegafon, fungerar hans mun även som vapen, dels genom att bitas, men också genom att skrika taunts åt sina fiender. Det är dock ett stort mysterium var han förvarar sakerna han plockar på sig under spelets gång.

Murray, Monkey Island-serien, först sedd 1997, Multi
Denne herre är riktigt lik den ovan nämnde Morte. Den största skillnaden dem emellan är att Murray inte kan sväva, utan placeras mestadels på olika ställen av Guybrush Threepwood, gärna så långt bort som möjligt. Murray är klarligen den ondaste av de onda, vilket han ständigt påtalar med en galen ton av storhetsvansinne. Synd för honom bara att han är helt oförmögen att genomföra sina psykopatonda planer. För att bli en ondskans härskare krävs det ju en kropp. Senare i serien får han faktiskt en kropp, fast bara för en kort minut. Sadism – ja, men riktigt underhållande!

Harold, Fallout-serien, sedan 1997, Multi
Huruvida Harold tillhör de odöda, kan diskuteras. Han ser ut som en zombie (eller snarast en av de närbesläktade ghouls), men är inte en. Han har aldrig dött, men hans normala liv slogs i spillror när han började muteras. Nog med filosofi, han är riktigt, riktigt underhållande. Harold är gladlynt och drar ständigt riktigt ruttna vitsar, till omgivningens förtret. Han är med i alla tre spel i Fallout-seriens huvudfåra och är när man träffar honom i det första spelet redan över 100 år gammal. Hans liv verkar fortsätta förevigt. I Fallout 2 har trädet Bob börjat växa i huvudet på honom och de utvecklar ett mycket komplicerat förhållande till varandra. I Fallout 3 har Bob givit upphov till mycket komiska konsekvenser.

Manny Calavera, Grim Fandango, 1998, PC & Mac
Var ska jag börja? Manny Calavera är en så komplex och djup karaktär att det är svårt att förstå honom till fullo. Samtidigt som han kvick, dryg och inte drar sig för att nå ljuset på genvägar genom mörkret, så är han full av empati och präglas av en övermänsklig känsla för rättvisa. Samtidigt som han bara är ett litet kugghjul i det stora maskineriet är han också dess största och viktigaste del. Det mest uppenbara med Manny är den paradoxala blandningen av lieman och hjälte, men det är samtidigt det som definierar hans karaktär: motsatserna. Trots att han är ett dött skelett, är han en av spelhistoriens mest levande huvudpersoner.