Testat: Dingoo A320 Del 2

dingoo2

“I första delen av det här testet behandlade jag lite hårdvara och det allmänna intrycket som den kinesiska multimediaspelaren och spelmaskinen Dingoo A320 gav när den kom ut jämfört med nu. I den här delen fortsätter jag att syna maskinen i sömmarna och går in på lite detaljer.”

DESIGN OCH UTFORMNING
Dingoons kantiga och minimalistiska former har fått en hel del ögonbryn att höjas. Klart är att den låga höjden inte ger stöd åt handflatorna varpå man inte kan sitta i allt för många timmar utan att få lite kramp. Axelknapparna kunde dessutom haft en lite smartare placering och varit något större, gärna hela knappar som på exempelvis Gameboy Advance eller Micro. Utöver detta, som faktiskt inte ens är så farligt som man kan tro, finns det inte så mycket mer att klaga på. Tvärtom är det nästan skönt att Dingoon är så pass enkel med rena former, sidenmatt bakstycke och glasblank framsida med matchande blanka frontknappar och D-pad. Placeringen av framförallt frontens knappar är klockren, det gäller även känslan i de och responsen de ger när man spelar. En liten nackdel är axelknapparna samt Start och Select, de saknar nämligen fjädring och har istället bara två distinkta lägen. Responsen är dock densamma och man vänjer sig fort, dock hade det varit en fullträff om dessa också var fjädrade.

INGÅNGAR OCH ANSLUTNINGAR
Dingoon har flertalet anslutningar och ingångar av olika slag. På vänstersidan har den två små hål i skalet, bakom dessa finns en återställningsknapp och en mikrofon. Återställningsfunktionen kunde gott ha fått en riktig knapp, gem och liknande fungerar givetvis bra hemma men då det rör sig om en portabel maskin vore det skönt att slippa bära med sig sådant när man är på resande fot. På högersidan finns en powerswitch av slide-modell, den fungerar bra och dubblar även som mekaniskt knapplås. Enda nackdelen här skulle vara att detta är den enda bit som gör att Dingoon rasslar lite när man skakar den, inget jätteproblem men jag personligen föredrar stabila och solida lösningar. Under den sitter en vanlig 3,5 mm audioutgång för hörlurar. På undersidan finns anslutning för USB-kabel, en 3,5 mm port för anslutning till TV och ingång för MiniSD. Dataöverföring till och från PC går smärtfritt, TV-anslutningen går också bra men den medföljande kabeln ger ganska dålig kvalitet på framförallt spelen (som givetvis inte är optimerade för 16:9 ratio på 42″ LCD). Den är även lite kort och då ingången för kabeln sitter på Dingoons undersida resulterar detta i att man tvingas sitta väldigt nära TV-skärmen då man spelar, detta är förvisso retro så det förslår men givetvis blir hela upplevelsen trevligare med en längre och bättre kabel. Kortläsaren finns det inte så mycket att säga om, den fungerar bra även om valet av format är lite märkligt, MicroSD skulle gjort sig betydligt bättre men det går bra att använda adapter för detta. Hörlursanslutningens placering har fått kritik i många recensioner, den är anpassad för när man använder Dingoon som MP3-spelare och kontakten hamnar därför mitt i handen när man spelar spel med hörlurar. Detta är dock helt oförtjänt kritik eftersom det givetvis går lika bra att ansluta sina hörlurar till TV-utgången på undersidan.

DISPLAY
Skärmens storlek ligger som sagt på blygsamma 2,8″. Det funkar i det här läget och eftersom en av maskinens största fördelar är att den verkligen är portabel hade det inte varit värt att förstora hela enheten för att få plats med en biffigare skärm. Lite tråkigt är dock det faktum att betraktningsvinkeln rent ut sagt suger, det är inga problem alls för användaren men det går inte att sitta bredvid och se vad som försiggår på skärmen. Det här är främst bra för personer som gillar att titta på porr i offentliga miljöer men mindre bra om man försöker visa prov på sina gamingskills eller om man är två som trängs framför skärmen på tåget. Färger återges okej, man tänker inte på att något speciellt stör men ibland kan enstaka element och sprites bli lite väl kontrastrika vid emulering. Jag tror dock att det här främst beror på ROM-filerna eftersom de flesta beter sig som de skall och återges korrekt.

LJUD
Dingoon har stereohögtalare placerade på undersidan, det gör att det kan bli lite knivigt att höra tydligt om man spelar med väldigt låg volym. Fördelen med detta är att framsidan kan behållas clean och eftersom det faktiskt är ganska bra krut i högtalarna är det här definitivt att föredra framför lösningarna på många större, mer välkända produkter. När man emulerar 8/16/32-bit ROM-filer är ljudet riktigt bra men som med många andra portabla enheter kan det lätt bli lite burkigt ljud i filmer eller spel med tal som exempelvis Beneath A Steel Sky eller Day Of The Tentacle. Alla de här problemen löser man dock genom att använda hörlurar vilket med största sannolikhet är vad de flesta hade gjort oavsett vad. Kopplar man Dingoon till TV:n imponerar ljudkvaliteten i både film och spel.

FUNKTIONER
Dingoons förmåga att spela upp diverse mediafiler såsom film, musik, Flash 6.0, textdokument och foton är mer än godkänd. Jag har provat att köra MP3, Flac, WMA, MOV, AVI, JPG, PNG och TXT, alla fungerade smärtfritt och utan strul. Fotofunktionen är ganska smidig då man efter menyvalet hamnar direkt i ett litet album med thumbs, det är även lätt att navigera, zooma och rotera foton medan man bläddrar. Text-till-tal-funktionen fungerar överraskande bra men eftersom den bara har stöd för engelska och låter som en kvinnlig robot med lite kinesisk brytning är det väl snarare en rolig funktion än något man faktiskt använder sig av. Radion funkar bra, det finns inte så jättemycket att tillägga, det är en vanlig digital FM-tuner i samma klass som i lite äldre MP3-spelare. Den får enligt rapporter in svenska kanaler bra i Stockholm och enligt egna erfarenheter funkar den även riktigt bra i nordvästra Skåne, det bör alltså bara bli problem i områden kända för radioskugga och träskodans.

ANVÄNDARGRÄNSSNITT OCH MENYSYSTEM
Det här är den enda riktigt dåliga biten när det gäller Dingoon. Allt fungerar som det skall men faktum är att man tack vare funktionerna och det stabila bygget i övrigt inte hade sett Dingoon som en kinesisk elektronikprodukt – om det inte vore för menyerna. För det första är hela layouten stulen mer eller mindre rakt av från Sonys TV-menyer, PSP och PS3. Detta gör givetvis att det känns lite fattigt men det riktigt tråkiga är att man hamnar i samma, trista katalogstruktur oavsett vilken av funktionerna man väljer i menyn. Man bläddrar bland sina filer i det vanliga systemet på flashminnet eller SD-kortet oavsett om man väljer exempelvis Movie eller Game i menyn, det här hade kunnat lösas snyggare. En annan riktigt jobbig detalj är laddningsskärmarna som varierar från emulator till emulator, de är fruktansvärt fula och matchar varken varandra eller det övriga gränssnittet. De här problemen kan man bara åtgärda genom att flasha över de vanliga drivrutinerna med inofficiella släpp från Dingooscenen, det är väldigt riskabelt eftersom vissa enheter blir permanent låsta vid den här typen av flashningsförsök och även om man skulle lyckas är det bara vissa skärmar och själva menyn man kan förändra.

Dingoons ordinarie menysystem till vänster, GMENU2X i Dingux till höger.

 

LINUX
Det stod tidigt klart att det skulle gå att använda Linux ihop med Dingoons hårdvara, en Linuxkernel för Dingoo togs fram och döptes till Dingux och sedan dess har man från den ytterst entusiastiska och aktiva Dingooscenen mer eller mindre slutat utveckla homebrew och appar till allt annat än just Dingux. Precis samma väg har menysystemet GMENU2X gått och Dingux med GMENU2X är det som numera anses vara standard i en Dingoo A320, jämte det officiella menysystemet i µC/OS-II (Dingoons vanliga OS) och till och med gamla DMenu till Dingux. De problem som Dingoo A320 lider av är få och inte speciellt allvarliga, med en Dinguxinstallation eliminerar man dock dessa mer eller mindre helt och det är därför svårt att bedöma produkten Dingoo. I sitt originalutförande är det fortfarande en helt okej liten maskin men med Dingux blir betyget betydligt högre eftersom mycket av det som drar ner Dingoon i vanliga fall faktiskt försvinner i och med detta. Med Dingux (och givetvis rätt Dingux-appar) får man nämligen tillgång till så mycket mer. Bättre mediaspelare med fler funktioner, bättre och betydligt fler emulatorer (Amiga, DOS, Colecovision, Lynx, Atari, ScummVM, Dreamcast och i viss mån Playstation med flera), ett avsevärt mycket snyggare och mer lätthanterligt menysystem med inbyggd överklockare (som behövs till flera emulatorer) är bara några exempel på de fördelar Dingux och GMENU2X innebär. Om du vill veta hur du gör för att själv modda din Dingoo A320 med Dingux och dual booter (som gör att du behåller ordinarie OS och firmware parallellt med Dingux) kan du kika i vår guide som du hittar här på Kraid.se inom en mycket snar framtid.

Recension skriven utav John Kollberg

Format

PMP

Släppdatum

2009

Utvecklare

Shenzhen Dingoo Digital

Betyg

4/5

Sammanfattning

Dingoo A320 är en smidig och enkel mediaspelare som riktar sig till spelintresserade användare. Den kan användas även för att kolla på film eller lyssna på radio och musik men glänser gör den i spelsammanhang, då i första hand vad gäller emulering. Det finns dedikerade 3D-spel till Dingoon, kvaliteten varierar men ser man det som en bärbar retrokonsol får man ut riktigt mycket nöje för pengarna. Prisvärt blir det dock först när man flashar och installerar Dingux, först då låser man nämligen upp produktens fulla kapacitet.

Linuxkompatibel, bra emuleringsförmåga, bra styrkors och frontknappar, billig.

Ej utbytbart batteri, beroende av homebrew-utvecklare, finns många piratkopior.