Latheten och spelarna

Hur lata har vi spelare blivit egentligen?

Gaming har ju alltid varit något att av ett uttryck för lathet; vi sitter stilla framför datorn eller tv:n i timtal och trycker på några knappar. Det betyder dock inte att man är helt lat, att spela ett spel kräver ju koncentration och en viss grad av dedikering. Att sitta framför tv:n och stirra på ruttna såpor i åtta timmar är genuin lathet, medan det inte är lathet på samma sätt att tillbringa en natt med Ghosts ‘n’ Goblins för att bemästra dess sinnessjuka svårighetsgrad. Framför såpan sitter man och stirrar hjärndött, medan tv-spelet utvecklar en och skärper ens reflexer och problemlösningsförmåga.

Men det var förr.

Idag kom jag på mig själv med att frustrerat lägga ifrån mig kontrollen och stänga av PS3:t efter en tvåtimmarssittning med Fallout 3. Varför? Jo, jag hade dött efter en lång vandring i ödemarken och insåg att min senaste save skulle tvinga mig att spela om trekvart. Jag såg inte riktigt det lata i det förrän jag och Henrik gled in på ämnet lite senare.

När jag var en liten pöjk kunde jag köra Sonic the Hedgehog, komma till sista banan och få game over. Gav jag bara upp? Nej! Jag svor visserligen svordomar jag inte borde kunnat vid den åldern, men jag började om från första banan och jobbade mig tillbaks. Nu, när jag är för gammal för de där svordomarna, orkar jag inte ens spela om 45 minuter på en gång.

Som det verkar på andra jag snackat med är jag långt ifrån ensam om det.

Nuförtiden är spelen oftast såpass lätta att man knappt dör. De få gånger man gör det har spelet varit vänligt nog att spara åt en precis innan, så att vi bara behöver spela om några minuter. Våra dagars spel tillåter ofta att sänka svårighetsgraden mitt i spelet, så att vi slipper anstränga oss alltför mycket. Moderna spel innehåller inte sällan hintsystem som gör att vi slipper tänka. Spelen som släpps nu förklarar allt i detalj för en, så att man inte behöver experimentera sig fram.

Dagens spel gör nästan allt åt oss, fortsätter utvecklingen kommer väl spelen snart att vara intet mer än filmer och våra handkontroller blott fjärrkontroller.

Jag kan inte annat än fråga mig, är det spelarnas lathet som drivit fram denna utveckling, eller är det denna utvecklarna som drivit fram latheten hos spelarna?