Varför jag hatar Final Fantasy

Jag älskade Final Fantasy. Jag har spelat igenom FFVI, VII och IX ett antal gånger. Jag plågade mig igenom Playstation-versionen av det allra första spelet i serien bara för att det är det första Final Fantasy, jag har kört varenda spel i serien. Jag älskade Final Fantasy.

På senare år har jag kommit att hata serien djupt. Varför? För att Square-Enix spottar konsumenterna i ansiktet. Sverker hade slängt både spelen, Tetsuya Nomura och Hironobu Sakaguchi rakt i soptunnan. Varje Final Fantasy sedan typ tvåan har haft nästan exakt samma handling. Det är alltid ett gäng ungdomar mot ett ondskefullt imperium. Ungjävlarna är alltid redigt jävla emo, speciellt huvudpersonerna. Gänget har alltid en joker, en karaktär som är menad att vara comic relief, men som i slutändan bara blir patetisk. Ofta får någon central karaktär dö, bara för att handlingen ska kännas djup och unik. Det är alltid samma sammansättning: imperium, emo, en död skitunge. I TRETTON SPEL PÅ RAKEN!

Vad jag aldrig kommer att förstå med denna spelserie är stridssystemet. Trots att det var utdaterat redan i början på nittiotalet, fortsatte Square med random encounters fram till 2002. Elvans stridssystem var väl ok, vad jag minns av de två testveckor jag fick av spelet för en massa år sedan, men det största problemet har jag med tolvans. Varför i helvete tog de bort det i Final Fantasy XIII? Det första riktigt bra och nyskapande de gjort på över ett decennium förkastar de bara för att återinföra en trött version av samma gamla skit de haft sedan starten. Skulle inte förvåna mig om det beror på att de japanska fansen blev ledsna i ögat av att inte få spela exakt samma sörja för miljonte gången.

Varför måste alla karaktärer vara så androgyna? Tycker Tetsuya Nomura att det är coolt med totalt könlösa tonårstöntar med lustiga hårfärger, som alla ser ut som kloner av varandra? Jag får intrycket av att han suttit i en kartong, á la Solid Snake, och smygstirrat på emo-/core-/scene-/vadfandenukallarsig-ungarna som sitter och sniffar lim på trappan vid Sergels torg. Jag tycker bara det är förvirrande när man knappt kan hålla isär karaktärerna från olika installationer av spelserien, än mindre karaktärerna i samma spel. Final Fantasy XIII känns mest som en trött version av Final Fantasy X om man bytt ut några namn här och där, kastat om händelserna lite, klippt och klistrat, allt för att försöka lura spelaren att det är ett nytt spel. På rak arm kommer jag på följande:

Gapigt mongo och överdrivet positivt mongo med dumma textilier i håret:

[nggallery id=40]

Hyperaktiv skitunge som ständigt misstänkliggörs p g a sitt ursprung:

[nggallery id=39]

De är inte exakt samma karaktärer, men de påminner för mycket om varandra, både till utseende och personlighet, för att kunna ses som något annat än muterade kopior av varandra.

Men det värsta med hela Final Fantasy-serien är förresten det där förbannade missfostret Tidus. FFX hade varit oändligt mycket bättre utan hans skrikiga ADHD-fasoner (påminner extremt mycket om den där koffeinstinna programledaren för ExtremeHome Make-over) och extremt krystade romans med Yuna.

I mitt tycke började det gå utför med serien redan i del åtta. Efter det underbara FFIX kom det starkt försämrade FFX och har därefter blivit sämre och sämre. Senare års upplagor av den respekterade gamla serien verkar ha följt samma recept:

    Ingredienser

  • Ett paket standardhandling från Square
  • Platta och förutsägbara karaktärer efter behag
  • En nypa manusförfattande direkt från papperskorgen
  • Anvisningar:
    Blanda halvtaskigt, krydda med snygg grafik för att dölja den skämda eftersmaken och låt ruttna!

Är det inte dags att Square-Enix kokar ihop och serverar oss något nytt, istället för att försöka lura på oss samma uttjatade snabbmakaroner gång på gång?