Latheten och spelarna 2

I Latheten och spelarna skrev jag att spelare inte alls var lata. Det är bara bitvis sant och den gången menade jag att spelare inte var intellektuellt lata, nota bene! Fysisk lathet har däremot alltid varit något vi spelare ägnat oss åt med stolthet och fromhet. Men denna idylliska tillvaro, klädd i sönderfisna kalsonger från tidigt 00-tal och chipsnedlusad t-shirt, hotas av tre hemska bovar – tre ärkeondingar som faktiskt tvingar mig att röra på mig.

För ett litet tag sedan släpptes Playstation Move i Sverige och snart är Kinect här. Wii har varit ute i snart fyra år. Gemensamt för dessa tre är att jag måste röra annat än bara fingrarna för att spela dem.

Jag var riktigt hajpad inför släppet av Wii. Videor visade stenhård katana-fäktning i Red Steel, träffsäkert pilbågsskytte i Twilight Princess och vild racing i Excite Truck. Det skulle bli en ny era av spel med dittills aldrig skådad inlevelse. Det skulle bli en revolution.

Nintendo Revolution…

Visst blev det något av en revolution, men det där med inlevelsen är däremot diskutabelt. I mitt tycke har den nya revolutionskontrollen känts påklistrad i allt utom Wario Ware och liknande spel. Min Wii, som jag förväntansfullt tillskansade mig på release-dagen, började samla damm rätt snart. Det är dock inte det det här handlar om. Det är snarare så att jag begråter den långa tradition av lathet, som står i begrepp att dö ut.

Som tsar Nikolaj II såg sitt uråldriga kungadöme falla efter 1917 års revolution, ser jag, latjävel Niclas I, hur min lättjefyllda tillvaro som hopsjunken tröttslusk rämnar. Som idealistiska bolsjeviker avskaffade allt det gamla, förintar två japsare och en jänkare våra arkaiska traditioner.

Det som från början kallades för gimmick blir sakta men säkert förhärskande. Visst har det lett till nya och innovativa spelupplevelser, men jag kan inte undvika att känna att konsolspelen fördummas i samma takt. Om en konsolgeneration eller två är kanske PC den enda tillflyktsorten dit jag kan söka mig när jag bara vill vara lat i mina äckliga gamla kalsonger och godisnedkladdade t-shirts.

Visst, det är inte första gången jag svettas av spel. Vidrigt svåra bossar i Mega Man har fått mig att svettas av ilska och ansträngning, häromsistens kallsvettades jag av Amnesia: The Dark Descent, men nu svettas jag av fysisk ansträngning – tv-spelens absoluta motpol och ärkenemesis.

Hur ska det gå med min ohälsosamma lathet, tills nu fortlevande i total harmoni med kroppsodörer och chipsflott?