Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Ja, vart ska man börja. Hypen inför Vanquish har varit på topp ända sedan jag för första gången skådade dess snygga miljöer och spelmoment via Gametrailers. Spelet är ju råsnyggt, och att det är skapat utav Shinji Mikami gör ju inte saker sämre! Spelet damp tillslut ner i brevlådan och äventyret tar sin början.

Jag kan erkänna att jag hade fel de första dagarna jag försökte mig på Vanquish, jag hatade det. Jag vet inte om jag är en dålig gamer eller vad det handlar om, men tyckte allt kändes som Gears of War on crack, hetsigt, stressigt och SVÅRT! Även ifall jag valde normal, vilket jag brukar välja och klara av med bravur, så dog jag tamejfan helatiden. Jag slutade spela i en dag tills adrenalinet lagt sig och jag provade på en runda igen, tillslut gick jag från normal och valde Casual Auto. Nu blev det nästan för lätt, auto står alltså för auto-aim. Riktigt så lätt är ju som sagt inte heller roligt, så jag tog Casual.

Nu kändes de verkligen som att jag hittade hem, jag hade en chans mot alla ivriga robotar och jag kunde till viss del i lugnan ro njuta utav vad spelet hade att bjuda på.

Storyn är väldigt klassisk och ganska intetsägande om jag ska vara ärlig, men den berättas såpass bra att man rycks med ändå och håller sig intresserad genom hela spelet. I en framtid inte så långt ifrån våran har människorna på jorden blivit för många, och alla jordens tillgångar har börjat ta slut. Alternativa energi-källor är ett måste, och USA är först i världen med att skicka upp en rymdstation som skall genom sjukt avancerad teknik utvinna energi från solen ner till jorden. Inte helt otippat så kommer dom ju inte få ha denna för sig själva, utan en Rysk specialstyrka vid namn “the Order of the Russian Star” tar över hela stationen och koncentrerar en ljus-stråle mot San Francisco vilket förgör hela staten. Deras nästa attack kommer rikta sig mot New York, såvida den Amerikanska presidenten Elizabeth Winters inte ger upp och faller ner på sina knän inför Ryssland.

Stolta som USA är går dom inte med på Rysslands krav, utan istället skickar hon upp krigsveteranen Lieutenant-Colonel Robert Burns och hans trupper för att sätta stopp för orden. Sam Gideon, som fått den stora äran att vara huvudrollsinnehavare följer med Burns och hans gäng, dock med ett eget specialuppdrag som är att rädda en högt uppsatt forskare vid namn Dr. Francis Candide som är  strandsatt på Rymdstationen. Är man huvudperson brukar man ju också utrustas med lite balla fördelar, som i detta fallet är en hel dräkt vid namn Augmented Reaction Suit (ARS), dräkten är en högteknologisk pryl som aldrig har skickats ut i krig innan, så att slänga upp denna vita plåtoverall för att testas inför USA:s största hot någonsin är ju ingen dum idé alls!

Med funktioner som jetboost(boosta i samband med gitarrist-pose på knäna), BLADE vapenteknologi (man plockar alltså inte upp vapnerna, utan scannar av dom på nått konstigt vis) och ett HP-system likt Master Cheifs MJOLNIR-rustning är man den coolaste soldaten på rymdstationen, och det är faktist ganska svårt att tröttna på spelmomenten som bjuds på.

Från att vara mitt största tillfälliga hatobjekt så blir ändå Vanquish bättre och bättre desto längre man kommer in i spelet, sålänge man ger det en chans. Hade jag inte varit tvungen att skriva en recension om spelet är jag ganska säker på att Vanquish hade hamnat i spelhyllan illa kvickt. Till skillning från andra storspel har Vanquish en hope med varierande fiender samt bossar. Visst, de röda “fotsoldaterna” träffar man genom hela spelet, men utöver dom träffar man på en hel del intressanta och STORA robotar! Sånt älskar jag i spel, där man får känna sig som en lite myra i jämförelse med vissa fiender. Miljöerna är mindre varierande, men att uppbyggnaden av hela världen väger upp upprepningen.