Lore, lore och ännu mera lore

Antagligen är jag sist på bollen, men jag har äntligen kommit ungefär 15 timmar in i Dragon Age 2, och känner att jag har  tillräckligt med kött på benen för att kräkas ur mig mina åsikter. En regelrätt recension känns överflödigt, det kunde du läsa på varenda spelsida för flera veckor sedan. Jag tänkte fokusera på ett fenomen som jag känner mig väldigt kluven till, nämligen lore i spel.

Med lore, eller kunskap, eller lärdom eller vad fan du vill kalla det på svenska menar jag den kunskap du kan skaffa dig om världen du spelar i utan att den trycks ner i halsen på dig i spelets dialoger. Det kan vara böcker som går att plocka upp och läsa, plakat på statyer, inskriptioner på grottväggar eller vad som helst egentligen. Dragon Age 2 är fullkomligt nerlusat av sådan kunskap. Varenda stadsdel, folkslag och liten företeelse ska förklaras in i minsta detalj och dessutom ur ett historiskt perspektiv.

Som den kompletionist (fritt översatt) till gamer jag är vill jag gärna lära mig så mcyket som möjligt om världen jag spelar i, men ibland går det fanimej helt enkelt inte. Visserligen samlas all lore i Dragon Age 2 i ett rätt så smidigt codex där den finns lättillgänglig, men det är ju så jääääävla mycket att läsa att man blir helt vimmelkantig.

Bioware (ja, se inte så skyldiga ut, ni är fan världsmästare på det här), jag har fullt upp med att hänga med i de miljarder konversationer och den komplexa historien för att orka läsa en mindre historieuppsats upptill! Det är likadant i Dragon Age: Origins och Mass Effect, det verkar helt enkelt vara Biowares signum, och jag är väldigt tveksam till det.

“Du ser bekymrad ut, Hawke.” “Jag läste just så mycket om Qunaris historia att jag helt glömde bort vart vi var på väg…”

Det är visserligen väldigt imponerande att ni skapar sådana detaljerade spelvärldar, och jag förstår att ni vill att vi ska förstå vilket stort jobb ni lagt ner på dem. Men personligen föredrar jag en tight story och spelvärld som förklaras naturligt under spelets gång i möten mer karaktärer och konflikter (exempelvis Final Fantasy-serien på SNES tiden), inte en loggbok full av historielektioner.

Men, tänker du, det fina är ju att det är helt valfritt att ta del av den lore som finns i spelet! Jo, det har du helt rätt i, men jag känner liksom att jag missar en del av spelet om jag inte tvingar mig igenom allt som finns att läsa. Det kan bara vara jag, men det irriterar mig så mycket att jag ibland måste stänga av spelet och ta en paus.

Vad tycker du? Lore i spel, bra eller dåligt? Ett måste eller irriterande inslag? Kan det bli för mycket?