Vissa spel återkommer man till gång på gång på gång (på gång). De är som riktigt goda vänner – oavsett hur länge sedan det var man sågs sist är det som att man aldrig skiljdes åt. De är som ditt gamla favoritband från högstadiet – när du stöter på det kan du bara inte sluta njuta av fornstora dagar. Alla har vi titlar vi inte riktigt kan släppa, spel som vi gräver fram ur garderoben då och då och spelar för miljonte gången och älskar det lika mycket, eller kanske mer, än den gången vi först spelade det.
När man är en gammal, äcklig gubbe som jag känner man sig ibland främmande för de nya spelen. En jävla massa viftande med en fjärrkontroll, gestikulerande framför någon sorts sensor och svingande av ett icke-heteronormativt trollspö faller en inte riktigt i smaken på samma sätt som en single malt, argt hyttande med näven och gamla spelklassiker. När viftandet får en att tappa flåset som värst, tar man fram de där gamla klassikerna och hälsar dem som de gamla vänner de är. De där spelen man alltid återvänder till.
Här är tre av de spel jag återvänt till några gånger per år sedan de släpptes.
Grim Fandango, PC, 1998
Jag har hyllat det här spelet sönder och samman i fruktanvärt många andra sammanhang att det känns löjligt att återigen besjunga dess storhet. Det här är svanesången för den gamla skolans äventyrsspel, det blev aldrig bättre och kommer aldrig att överträffas. Mannys episka resa genom dödsriket kommer aldrig att sluta vara underhållande, komisk och gripande, trots att jag efter 13 år med denna klassiker kan snart sagt varenda replik utantill. All utmaning är som försvunnen, eftersom vartenda pussel sitter i ryggmärgen vid det här laget. Det är atmosfären, berättandet och den undersköna blandningen mellan aztekiskt och art deco som gör att jag år efter år, ibland månad efter månad, återvänder till Grim Fandango.
Duck Tales, NES, 1990
Nog sagt.
Heroes of Might and Magic III, PC, 1999
Hade jag lagt alla de timmar jag lagt på Heroes III på något vettigt hade jag haft en dubbelexamen i juridik och medicin vid det här laget. Nu har jag däremot sjukt omfattande erfarenhet av världens bästa turbaserade strategispel. Jag spelar en match minst någon gång i månaden och har gjort det sedan spelet släpptes för över tio år sedan. Att spela hot-seat med en polare är en av de bästa upplevelserna du kan få i denna värld. Att jag har geekat Heroes III sönder och samman märks; jag kan den optimala build-ordern för de flesta av lagen. Jag vet precis vilken hjälte jag ska välja och när tiden är mogen för att expandera. Det gör man efter 12 års besatthet av ett spel.
Slutsatsen är (bortsett från att jag borde skaffa mig ett riktigt liv) att Heroes of Might and Magic III är ett otroligt hållbart spel, som jag troligen kommer att spela resten av livet. Speciellt om jag blir lika besviken på seriens kommande sjätte del som jag blev på femman och *ryser* fyran.
Jag och en kompis sitter och kör Heroes III på krogen här i Lettland där jag numer bor. Anledningen till att vi satt på krogen var inte att vi trodde att vi skulle få ligga med hjälp av hans sprillans nya MacBook Pro, utan för att vi inte kunde komma överens om vem som skulle pallra sig hem till vem och därför kom fram till att det enda rätta var att hitta en krog halvvägs.
De här är inte alla spel jag återspelar någon eller flera gånger per år, listan kan göras mycket längre. De här är dock de mest frekvent återbesökta. Vilka spel har ni läsare samma förhållande till?