A Link to the Ohajp

linktotheohajp

Det är mycket med Zelda just nu. Ocarina of Time släpptes i nyversion till 3DS tidigare i år, i november släpps The Skyward Sword och allas vår jättefarbror Henrik Häägg har retrospelat de två första delarna i serien. Och ja, Zelda-spelen är onekligen en av de mest älskade och klassiska spelserierna någonsin. Trots att 2011 bjuder på två episka äventyr med Link i huvudrollen, är jag sjukt ohajpad.

Varför?

Spelen har ju varit i det närmaste identiska sedan A Link to the Past.

Missförstå mig inte helt nu. Jag älskar Zelda-serien och har haft riktigt kul med alla spel i serien, men den förut så ljuva smaken av det undersköna Hyrule, storslagna äventyr och mörka tempel har börjat ge mig en allt bittrare eftersmak. Den blev som starkast när eftertexterna började rulla efter att jag just haft ihjäl Ganon i The Twilight Princess.

“Har jag inte spelat det här förut?” var min enda tanke. Inte “Fa-an, ett halvt decennium kvar till nästa äventyr med Link!” eller “Måste spelas om på stubben!”, utan just “Har jag inte spelat det här förut?”.

Och jo, tillåter man sig vara cynisk har jag ju det. Det är samma tempel varje gång, samma prinsessa som ska räddas, samma Ganon som måste dödas, samma föremål varje gång.

Även om jag har seglat över ett vattendränkt Hyrule, ridit över dess gröna ängar, löpt fram i vargskepnad eller sidoscrollat fram till Ganon, har det varit i princip samma historia som berättats lika lättsinnigt år efter år.

Det börjar bli lite väl mycket träsmak.

Vissa saker i serien börjar kännas som att de inte är med för att de behövs, utan för att de ska. Ta Ganon i Twilight Princess som exempel; han omnämns knappt i spelet och som spelare har man ingen relation till honom, men efter striden mot Zant, spelets uppenbare antagonist, får man veta att det minsann är Ganon som är ens überärkefiende, varvid en av spelhistoriens största antiklimax tar sin början. Behöver jag ens påpeka hur mycket det påminner om Agahnim och A Link to the Past?

Min favoritdel i serien är Majora’s Mask. Jag föredrar det, av den enkla anledningen att det är det enda Zelda-spelet med lite mer djup än övriga delar.

Allt är inte lika svart och vitt i Termina som i Hyrule. Döden är ständigt närvarande och mörkret alltid mer påtagligt på Terminas soliga ängar än i Twilight Realms svartaste vrå.

Tyvärr blev det inte den nytändning serien behövde, utan bara en kort sidohistoria i skuggan av den ytliga huvudfåran.

Det känns som att Zelda-serien alltmer målat in sig i ett hörn. Samma saker upprepas gång på gång, vilket inte ens så olika saker som alltäckande hav, vida skyar eller tågtrafik kan dölja.

Jag har läst någonstans att Shigeru Miyamoto avfärdat alla försök till att placera spelen i en tidslinje genom att säga något i stil med: “För mig är det samma legend som berättas igen och igen i ny tappning.”

Jadu, herr Miyamoto, det är det för mig med. Därför är jag inte speciellt hajpad inför Skyward Sword. När allt kommer omkring har jag ju med största sannolikhet redan spelat det.

Flera gånger.