Dissa inte vad du inte fattar

DylanHeader

Den där Bob Dylan, han kunde verkligen sin skit. Sa både en och två vettiga saker. Till exempel sa han att the times they are a-changing. Och han hade fullständigt rätt. Tiderna förändrades. Han har fortfarande rätt, och tiderna förändras fortfarande. Hela tiden. Nu. Och nu. Och nu.

Don’t criticize

What you can’t understand

Så sa han. Som hängiven anhängare av ett ofta ganska marginaliserat intresseområde nickar jag uppskattande åt raden. Förstår vad som menas, och förstår hur väl det tillämpas på världens styvmoderliga behandling av spel, spelare och spelmedia. Även om han såklart pratade om helt andra saker än spel.

Överallt sitter det människor på höga hästar och ser ner på spelen. Film-, musik- och litteraturkritiker sitter med fisförnäma miner och ser till att vi spelkritiker fortsätter förvisas från finrummen och ner i källaren. Deras kulturformer är fina. Spel är fult.

De får plats i dagstidningarnas kulturdel. Spelarna får minsann skapa sig egna tidningar om de vill ha en plattform.

Men tiderna förändras, och idag omsätter spelindustrin nästan lika mycket pengar som musikindustrin och mer pengar än filmindustrin. Och det ökar konstant. Spel är idag inget obskyrt intresse utan något som nått in i nära nog alla samhällsgrupper. Visst är det fortfarande så att fler ser på film än spelar spel, men jag skulle gissa att andelen spelare som engagerar sig nog för att läsa recensioner och nyheter från spelvärlden är större än motsvarande andel av de som tittar på film.

Jag vet att i alla fall jag tänker sätta av ungefär halva min pension till spel.

Och vi växer upp. Redan nu ligger medelåldern bland spelare, oavsett vad SVT tror, en bra bit över 14, och siffran fortsätter stiga. De flesta av oss som spelat sedan ung ålder kommer fortsätta spela. Jag vet att i alla fall jag tänker sätta av ungefär halva min pension till spel.

Spelarna växer upp. Och de växer som grupp. Det är en stor, köpstark, intelligent målgrupp vi pratar om. Och står de och velar mellan två i övrigt jämbördiga tidningar, kommer de välja den som låtit spelen vara med och leka på kultursidorna. City, till exempel, har fattat det. De ger oss en halvsida i veckan, och de tjänar antagligen på det. Expressen har fattat det och plockat in Petter från Gamereactor. Och tjänar antagligen på det. Om inte nu, så senare. När spelavdelningen etablerat sig.

För tillfället orkar jag inte försöka övertala gammelmedia att spel visst är en fullvärdig kulturform. Orkar inte banka huvudet i stenväggen. Så istället säger jag så här: det finns pengar i spel och det finns pengar i speljournalistik. Släpp in oss i finrummet. Det tjänar alla på.