Kirby är lite av Nintendos bastard child, och man får förmoda att det uppstått en särdeles ansträngd tystnad runt middagsbordet varje gång namnet kommit på tal. “Kirby is no son of mine”, ryter Miyamoto och drämmer till Reggie över kinden med baksidan av handen. Link petar i grönsakerna, Mario börjar nervöst rätta till hatten.
Fram till förra året, det vill säga. Då gjorde Kirby storslagen comeback med äckelsöta Kirby’s Epic Yarn vilket följdes upp av Kirby Mass Attack. Och nu är det dags igen, med Kirby’s Return to Dreamland.
Den första tanken som slår en när man får klämma på Return to Dreamland är precis samma tanke som slog en som en halvfrusen torsk i ansiktet när man spelade Epic Yarn: Fyfan vad gulligt skiten är. Helt sjukt. Kirby själv är så tjock och go och rosa att man bara vill krama ihjäl det lilla helvetet, och funktioner som att hela sina medspelare med pussar gör att sockervadden stiger i halsen.
Just det, medspelare. I Epic Yarn kunde man spela genom äventyret med en vän, och inför Return to Dreamland har man höjt insatserna och slängt in hela fyra spelare i co-op. Vilket, såklart, är buskul. Tokroligt. Skoj utav bara fan. Helt enkelt. Vi spelar tre. Plockar bland karaktärerna. Det finns en rad gamla Kirby-kändisar att välja bland, men oftast slutar det med att vi alla spelar Kirby. Sen springer vi runt och är tjocka och försöker svälja varandra, på klassiskt Kirby-manér.
Jag spelade bara Epic Yarn en väldigt kort stund, och samma sak gäller väl egentligen för Return to Dreamland, men spontant känns det senare lite, lite vassare, spelmässigt, medan det förra tveklöst är snyggast av de två. Att bygga en värld av garn var ett genidrag, och när nu nästa spel återgår till den ”vanliga” Kirby-grafiken känns det lite tråkigt. Tyvärr.
Men roligt att spela är det, och roligare än när man är några stycken, även om det blir lite smått rörigt med så många karaktärer på skärmen. Och även om de andra karaktärerna känns lite halvtråkiga bredvid Kirby. Som Mikael Persbrandt bredvid Robert Downey Jr., ungefär.
Kirby är en skön kille, och en skön karaktär att bygga ett spel kring. Det har visat sig förr och det känns som att det kommer visa sig igen. Vi var alla tre otroligt motvilliga när det kom till att lämna Kirby, och det kliar redan i fingrarna efter nästa möte. Och det får väl bli slutklämmen. Kirby – bra skit.
Henrik Blomgren
Kirby´s Return to Dreamland är riktigt sockersött och jag håller med dig. Sett mot Kirby´s Epic Garn är detta “bättre” spelmässigt men saknar mycket av briljansen från Epic Garn.
Och det är att återvända med stil som Kirby satsar på och lyckas med. Det finns en hel del att göra och massor av olika fiender att käka och absorbera egenskaper ifrån. Litet känns det som att Nintendo borde ha spenderat mer tid på de olika egenskaperna så att inte Kirby med sådan lätthet tar kål på fienderna eller bossarna.
Visst, jag har inte spelat det själv. Men jag lyckas vanligen bilda mig en bra uppfattning från gameplay. Det har hjälpt mig ett antal ggr tidigare. Dock har jag sett det i aktion och ack så mysigt och bra det är.
Henrik Blomgren bloggade nyligen – Dagens bild: På Flykt