Det är familjärt. Muskelminnet kickar in direkt. Klick, klick, klick och flängande med musen. Det är det man förväntar sig att det ska vara. Men samtidigt är det något nytt, något spännande. Muskelminnet blir lite osäkert och fumlar lite i mörkret. Något försiktigt fortsätter jag med känslor av att både känna igen mig och rädslan av vad det nya innebär. Men snart är min rädsla som bortblåst. Jag är helt inne i det diaboliska klicketi klickandet ännu en gång. Blizzard har än en gång satt sina klor i mig och jag finkammar banorna med ett dumt flin.
Visst är där några stora förändringar under den familjära ytan. Det som jag tänkte mest på var när man levlade upp. Nu behöver man inte lägga poäng i olika stats eller skills som man gjort i dom tidigare spelen, utan detta sker automatiskt. Och när man fått ett par levlar under bältet så visar sig nästa stora ändring, att man inte har alla sina skills tillgängliga hela tiden. Man har två skills som du har på höger respektive vänster musknapp. Efterhand som man kommer uppåt i levlarna så låses fler “skill slots” upp. Även om det inte kändes jätte uppenbart i betan, antagligen för att man inte kom upp i några hissnande levlar, så tror jag att det kan öppna upp för intressant taktiskt tänkande.
Alltså går det inte att bara dricka health potions som läskeblask och tro att man kommer vinna bara för att man har 100 stycken i sin väska.
Och när vi är där och rotar (taktik och förändringar) så har Blizzard lagt till en cooldown-timer på healthpotions. Alltså går det inte att bara dricka health potions som läskeblask och tro att man kommer vinna bara för att man har 100 stycken i sin väska. Även mana bubblan är borta. Eller nej, egentligen inte. Den heter bara något annat. Olika klasser har olika sorters “mana” så att säga. Monk har “Spirit”, Barbarian har “Fury” etc. Dock finns det ingen motsvarighet till mana potions, utan bubblan regenererar själv. Så det gäller hålla koll på hur man använder sina färdigheter och besvärjelser.
Och sen har vi fienderna. Många nya monster och en del gamla favoriter dyker upp. Men det känns inte som att Blizzard bara har återanvänt dom utan varje gammal klassiker har fått ett riktigt ansiktslyft. Ett par gånger har ljuden gjort att jag kännt igen en fiende innan jag ens sett den. Ohh det låter som en sån där! Var är den så jag kan slå ihjäl den? Och fienderna kommer överallt ifrån. Upp ur marken, genom fönster, upp ur avgrunder eller så är det vanligt folk som förvandlas. På det stora hela en blandning av olika fiender som i vissa fall behöver tacklas på lite olika sätt om man vill överleva.
Grafiskt sätt så är det Diablo HD. Absolut inte fult på något sätt, men inget extravagant heller. Man har ju hört en del om att World of Wankcraft (oj nu skrev jag fel igen…) pastellen skulle ha blött över i Diablo 3, men det var inget jag märkte av direkt. Det känns Diablo direkt. Miljöerna är mörka, gotiska och slitna. Karaktärerna och monsterna ser ok ut och de visuella effekterna gör det vad de ska. Ljudet däremot är verkligen superbt. Att man kan höra vilken fiende som lurar runt hörnet om man lyssnar noggrant. Och att dom tagit vara på gamla ljud som man känner igen och snyggat till dom lite till. Eller t. ex. så har dom tagit bort det störiga plinget som kom när en ring droppades.
På det stora hela känns det som Diablo 2. Man fastnar i klickandet, utforskandet av banorna, klickandet, letandet efter loot och klickandet. Det ser ju självklart snyggare ut och låter bättre också. Men det som verkligen gör Diablo 3 till sitt eget är det underliggande, inte helt för uppenbara, taktiska djupet. Eller det hoppas jag på i alla fall. Betan är inte jättelång, men jag hoppas att behöva välja sina färdigheter kommer att spela en större roll ju längre in i spelet man kommer. Men hela vägen fram tills jag möttes av “Congratulations! You’ve completed the Beta!” mös jag med mitt dumflin.
Diablo 3 känns som att komma hem igen efter en lång resa. Det mesta är som vanligt, men vissa saker har ändrats. Kort och gott: Diablo älskling! Jag är hemma!