Förändring och en satans potential

d3head

Efter ett decenniums väntan får jag lägga vantarna på Diablo III-betan. Det är lite som att få testköra en Ferrari eller vara en fluga på väggen i Josefin Bornebuschs omklädningsrum! När den ändlånga nedladdningen och installationen är klar är den heliga timman äntligen kommen – här ska det dräpas djävlar!

Så snart inloggningen på B-net äntligen vill fungera (och det tog många, många försök) sneglar jag på karaktärsklasserna och märker gillande att det är lite av det gamla goda, lite nytt och lite nytolkat. Efter att ha cirkulerat med muspekaren runt Witch Doctor faller valet på Demon Hunter. Jag har alltid gillat att göra ranged och är inte den som tackar nej till lite vessliga fulknep.

Det första man lägger märke till när ett spel drar igång är grafiken, så även i Diablo III. Till en början stör jag mig på den och tycker att det känns lite för mycket WoW för att vara en värdig uppföljare. I vissa fall anar jag en svag ton av pastell. Jag dör i själen, svimmar nästan av bestörtning, men samlar mig snabbt och spelar vidare.

Det är Diablo och det är Blizzard. Kan det vara dåligt?

Efter ett tag vänjer jag mig vid grafiken och börjar uppskatta den tydlighet och översikt den ger. Tilläggas bör att färgerna blir lite dovare när man kommer bort från staden och helt plötsligt känns det mycket mer som föregångarna, övergången till 3D till trots.

En salig blandning av attacker med pilbåge, akrobatik och fällor gör Demon Hunter till en mycket njutbar klass för den som är gillar lite gammalt hederligt vesslande.

Spelmekaniken för klassen Demon Hunter bygger på att hålla sig ur närstrid och fulspela fienderna till döds. Striderna har fått ett annat djup i och med att varje klass har olika energimätare. Det är, med andra ord, inte bara de gamla hederliga livs- och magimätarna vi måste hålla ögonen på. I Demon Hunters fall är det hatred och discipline som ska balanseras. Vissa attacker alstrar hatred och förbrukar discipline medan andra endast fyller på en av mätarna etc, etc. Det finns en väldig variation och tack vare att betan innehåller bautastenar där man kan byta skills har jag experimenterat en del och kommit fram till att möjligheterna till är mycket, mycket stora. En salig blandning av attacker med pilbåge, akrobatik och fällor gör Demon Hunter till en mycket njutbar klass för den som är gillar lite gammalt hederligt vesslande.

Oavsett hur det ligger till med stridsmekaniken och innovativa mätare, kan jag inte undgå att känna att levelling- och karaktärssystemet saknar djup. Visst, det går att välja skills fritt och blanda hejvilt, men det går inte att förbättra dem med fler poäng. Dessutom får man inte sätta ut karaktärspoängen själv efter att man levlat. Jag ställer mig mycket tveksam till detta och hoppas att det bara är något de har för tillfället i betan. Vad jag läst mig till annorstädes ska man kunna tilldela de olika skillsen runor för att förbättra dem på olika sätt; jag antar att det skulle kunna ge systemet nya dimensioner, men eftersom det inte går att testa i betan kan jag inte uttala mig om saken.

När jag spelat igenom den bråkdel av akt I som betan utgörs av sitter jag tyst. Funderar en liten stund på vad jag ska tycka. Det imponerade inte något överdrivet, även om jag verkligen gillade idén med mätarna. Handlingen fick man bara en minimal glimt av och grafiken var inget utöver det vanliga. Men som vanligt med Blizzard finns det något där man inte riktigt kan sätta fingret på, något som gör det njutbart och starkt beroendeframkallande.

Även om Diablo III-betan inte svepte med mig såsom jag hade trott visar det ändå potential. Jag tror absolut att det kan bli lika bra som föregångaren, men då hänger det på de delar av spelet vi inte fick tillgång till i betan.

Och ja, det är ju bara en beta. Känner jag Blizzard rätt blir detta ännu en odödlig klassiker.