Beteendevetaren reder ut: Vad är ett spelberoende?

Ämnet datorspelsberoende är lite av en het potatis bland spelintresserade, men i takt med att ett fenomen blir allt större är det viktigt att resonera kring dess möjligheter och hinder.  I denna artikel resonerar terapeuten Bo Nurmi kring hur man kan förstå datorspelsberoende.


Min utgångspunkt när det kommer till beroende är följande: Vi är alla beroende av en rad olika saker, så som mat, vatten, mänsklig närhet, kärlek, glädje, goda relationer, m.m. Får vi inte något av det så mår vi fysiskt och/eller psykiskt dåligt. För många är idag TV- och datorspel ett viktigt inslag i deras liv, och för ett antal får detta fenomen en för stor plats.

I media är det inte ovanligt att se artiklar som berör datorspelsberoende. Sett utifrån är det många saker med spelande som gör att det är lätt att stämpla det som beroendeframkallande. Det kräver ofta många timmar framför datorn; utifrån sett som isolerande; anses vara asocialt; barn tycks som uppslukade av det. Det är lätt att se varför ej insatta kan betrakta fenomenet som problematiskt.

När det gäller psykologiska fenomen så tappar en analys ofta sin skärpa när den görs generellt, över en stor och mycket heterogen grupp. Så istället för att behandla datorspel och datorspelande generellt kommer föreliggande artikel försöka föra ett resonemang kring följande fråga: hur ska vi förstå vårt eget spelande utifrån ett psykologiskt perspektiv på beroende?

Kriterier

Inledningsvis måste vi definiera beroende. En källa god som någon är Wikipedia, och där definieras beroende såhär: ” En person som är beroende av något kan inte sluta, utan att må dåligt fysiskt och/eller psykiskt.”[1] och man ställer i artikeln upp ett antal kriterier för vad som kännetecknar beroendeproblematik.

Från wikipedias artikel hämtas följande kriterier:

  1. Upptagenhet. Personen är helt upptagen av aktiviteten i fråga. Det mest av ens vakna tid går åt till att fundera över aktiveteten, när det gäller droger till exempel kan mycket handla om att få tag i dem.
  2. Sinnesförändring. Aktiviteten innebär en genväg till att må bättre på kort sikt.
  3. Toleransökning. Att en hela tiden behöver mer av den substans som en använder, eller den aktivitet man håller på med. När det gäller spelberoende kan det handla om att en behöver spela om mer och mer pengar för att uppnå samma kick.
  4. Abstinenssymtom. Kroppen vänjer sig vid substansen eller beteendet, och då en slutar upplever en jobbiga fysiska och psykiska symtom. Dessa effekter är särskilt obehagliga vid beroende av till exempel alkohol eller heroin.
  5. Konflikter. Den beroende hamnar ofta i konflikter med sin omgivning. Det talas också om inre konflikter, som att bryta mot ett löfte som en har givit sig själv.
  6. Återfall. De flesta som är beroende av något försöker någon gång sluta. Återfall är mycket vanliga, och leder ofta till att samma nivå av missbruk återupptas.

Kriterierna är endast en av många möjliga sätt att karaktärisera beroendeproblematik. Det hjälper oss att känna igen vissa beteendemönster som kan hänga samman med ett destruktivt användande. Kriterierna är ett utmärkt exempel på något som gäller generellt, och som kan appliceras på individuella fall, men om det görs utan närmare analys av personen i fråga så tappar det trovärdighet. Som läsare kan se så är det rätt mycket som kan falla inom ramen för kriterierna.

Låt oss ta följande kriterie: ”Personen är helt upptagen av aktiviteten i fråga”. Vem känner inte igen sig i det? Kriterierna kan alltså inte användas som en mall för att förstå om vårt eget eller andras spelande är problematiskt utan att väga in personen bakom spelandet.

Motiv

För att förstå beroende på individnivå måste vi först fundera över är konflikten mellan objektivitet och subjektivitet. Jag kan uppnå kriterier för beroende, men själv uppleva mitt beteende som inte bara positivt utan också fullkomligt rationellt.

Istället för att umgås med min familj under julhelgen spelar jag World of Warcraft, och rättfärdigar det genom att ”familjen träffar jag ändå ofta”. Jag spelar spel istället för att gå ut med vännerna en fredag kväll med motivationen att ”gå ut och dansa är inget för mig”.

Den ”objektiva” utifrån bedömning av ditt beteende och stämmer inte överens med din upplevelse. Hur vet vi vilken bedömning som stämmer?

Låt oss anta att du umgås med ett antal vänner. Du tycker inte att diskussionen är intressant, så därför loggar du in på ditt favoritspel. Om någon hade frågat dig varför du gjorde detta hade du med stor sannolikhet svarat: ”eftersom diskussionen inte intresserar mig”.

En intressant fråga att ställa sig är då: loggar du in eftersom diskussionen är ointressant, eller blir diskussionen ointressant därför att du egentligen vill göra något annat (spela spelet).

Notera den stora skillnaden i kausalitet. I det första scenariot så har du ett behov av något intressant att göra, och samtalet uppfyller inte detta behov. I det andra så har du ett behov av att spela, därmed blir andra saker mindre intressanta då de inte uppfyller detta behov.

Objektivitet/subjektivitet problematiken ger oss inte nödvändigtvis ett svar på om något är ett beroende. Ett beteende kan nå upp till kriterierna, men samtidigt vara önskvärt och väl argumenterat för individen.

Exempelvis kan personen i ovanstående exempel bestämt hävda att ”ja, men att gå ut och festa är inget för mig, därför stannar jag hemma”. Det hjälper oss snarare att förstå motiv till ett visst handlande. Bara för att ett motiv är dåligt argumenterat så betyder det inte att personen är beroende.

Konsekvenser

Ytterligare ett analysredskap kan behövas för att förstå beteende. Ett funktionellt perspektiv utgår från att beteenden vi upprepar är beteende som har kortsiktigt förstärkande effekter för oss. Om jag tillfrågas att gå ut en fredagskväll kanske jag upplever en viss oro inför detta. Om jag då undviker att gå ut, kommer med någon undanflykt och stannar hemma, så minskar oron, och beteendet förstärks.

Utifrån ett funktionellt synsätt är det viktigt att beakta beteendets långsiktiga konsekvenser. Om man aldrig, eller mycket sällan, går ut och träffar andra människor så får det konsekvenser för ens sociala liv. Det omvända gäller också: om man är ute och festar så ofta att man är trött på jobbet får det sannolikt negativa konsekvenser. Har man därtill svårt att bryta detta mönster kan man prata om har ett problem, möjligen ett beroende.

Utifrån det funktionella perspektivet är det alltså inte vad vi gör, utan hur vi gör det och med vilka konsekvenser som är intressant att försöka förstå. Beroende kan vara något i sig självt positivt som på grund av hur det används får långsiktigt negativa konsekvenser, och därmed blir ett problem för individen och/eller för andra.

Värderingar

Kriterierna hjälper oss att kategorisera något som ett eventuellt beroende. Den funktionella analysen bidrar med kunskap om detta beroende har negativa konsekvenser. Men det räcker inte helt för att överbrygga objektivitet/subjektivitets-problematiken. Det som måste till är värderingar.

Om jag inte värdesätter att ha vänner, kan det då klassas som ett beroende att välja spelandet före att gå ut? Om jag inte gillar min familj, är då inte World of Warcraft en rimlig åtgärd för att stå ut under julhelgen?

I slutändan måste man alltså resonera kring vilka värderingar en person har för att förstå om dess spelande kan betecknas som ett beroende eller ej. Här finns inga enkla kategorier, eller snabba lösningar. Det som måste till är att vi samtalar om spelandet, motiven, och vilka konsekvenser det får. Slutligen måste det ställas mot vad vi värderar i tillvaron. Är min dröm att bli spelutvecklare är kanske omfattande spelande i linje med mina värderingar. Om jag däremot vill bli läkare kanske jag måste dela min tid mellan spelande och självstudier.

Samtalet kring vårt spelande är viktigt, precis som vi bör samtala om det mesta vi lägger mycket tid och energi på. Det är lätt hänt att det vi älskar att göra också medför en viss blindhet inför de problem som kommer med på köpet. Det är inte konstigare än att om man jobbar övertid för att man ”älskar att jobba”, behöver man reflektera över vad det kan leda till, och konsekvenserna verkligen ligger i linje med ens värderingar.

Det måste finnas en låga för att man ska kunna brinna upp. Samtal är en god brandsläckare. Men för att våga samtala behöver vi också förstå att generella kategorier är svåra att applicera på individnivå utan god kunskap om personen i fråga.

[1] http://sv.wikipedia.org/wiki/Beroende

Om artikelförfattaren: Bo Nurmi är kognitiv- beteendeterapeut, och arbetar som universitetsadjunkt vid en högskola i södra Sverige. Han ägnar sig på sin fritid åt tv- och datorspelande samt att reflektera över svåra frågor. Spelar mest just nu: Starcraft 2.