Du kan kalla mig Grinderman

Grinda, nöta, levla. Kalla det vad du vill. Den där processen i spel där man upprepar samma moment om och om och om igen bara för att bli lite, lite bättre och kanske klara av den där svåra bossen eller skrapa ihop till det där feta föremålet. För många är processen inte bara tidsödande, utan även själsdödande. Men jag, jag gillar den. Du kan kalla mig Grinderman.

Mycket koncentrerad Final Fantasy XIII-2-grinding.

Egentligen har jag grindat så länge jag har spelat, men mest påtagligt blev det nog när jag spelade Final Fantasy VI första gången. Efter att ha dött ett gäng gånger på bossar tvingades jag gå tillbaka och samla erfarenhetspoäng för att knäcka dem. Det var då jag upptäckte att man ju faktiskt kunde gå upp massvis med levlar och så att säga tokäga ihjäl bossen. Vilken känsla! Det finns inte mycket jag älskar så mycket i spel som att vara riktigt kraftfull.

Men att vara kraftfull får absolut inte uppnås genom fusk. Det förtar hela upplevelsen. Jag vill kunna känna att jag verkligen har fått lön för mödan när jag sprungit runt i cirklar och letat fiender i flera timmar. Blod, svett och tårar, det är vad som bygger en riktigt övermäktig rollspelskaraktär! Resultatet att kunna förpassa feta bossar till de sälla jaktmarkena är inte nödvändigtvis den bästa känslan. Jag uppskattar också själva grindandet på vägen dit, och njuter i stora drag när varje liten strid drar in erfarenhetspoäng och blir lite blöt i brallan varje gång jag läser texten “Level up!”.

När andra letar  guilds och raidar feta bossar kan jag ödsla timmar på att plocka rätt blommor för att kunna göra de fetaste dryckerna.

Det är dock inte bara i Final Fantasy och liknande japanska rollspel jag gillar att grinda. Allt ställdes på sin spets när jag började spela World of Warcraft lagom till releasen. När andra letar  guilds och raidar feta bossar kan jag ödsla timmar på att plocka rätt blommor för att kunna göra de fetaste dryckerna eller slår ihjäl lätta fiender för att kunna döda de där elite-monstren utan att ens börja svettas.

I dag spelar jag inte MMORPG, och det är en jäkla tur, för frågan är hur mycket vettigt jag skulle få gjort om jag fortsatt. Det finns även andra nackdelar med att älska grinding och att vara bäst. Jag kan inte tycka att jag har klarat till spel som Skyrim eller Dark Souls bara för att jag knäppt sista bossen på nosen och skrattat i ansiktet på honom. Nej, klar är jag först efter att jag hittat det absolut fetaste vapnet och gärna levlat alla färdigheter till maxnivå, även sådan jag aldrig använder. Många gånger måste jag till och med börja om efter att jag har spelat en stund för att jag misstänker att jag inte har den optimala builden på min karaktär. Då är det bara att googla till sig den mest effektiva builden och börja om på nytt, för på något annat sätt kan vi ju inte ha det!

Vad tycker du? Grinding, helt underbart eller ett onödigt ont? Lider du som jag av att känna dig tvungen att hitta optimala builds och levla på absolut bäst sätt?