Vikten av ett bra stridssystem

Ni som brukar läsa vad jag skriver här och på andra ställen har nog vid det här laget fattat att jag älskar rpg. Det är något magiskt över de där spelen som ger mig möjligheten att tillsammans med min huvudkaraktärs kompanjoner ge mig ut på en lång resa, både i världen och i det inre. Men vad vore resan i ett rpg om det inte vore för motgångar? De mest basala motgångarna består av strider som måste vinnas. I vissa spel är striderna slumpmässiga och i andra är de scriptade. Vad de har gemensamt är att de gör att spelet kräver ett stridssystem.

Den senaste veckan har jag ömsom brottats med och ömsom njutit av The Last Story. Det lär vara det sista stora rollspelet till Wii, och en utförligare recension av det kommer senare i veckan här på Kraid. Grejen med The Last Story är att det har ett jäkligt knepigt stridssystem som fick mig att tänka till. På senare tid har spel blivit mer och mer strömlinjeformade och saker och ting ska gärna gå automatiskt utan några som helst krav på tankeverksamhet. I The Last Story är kontrollen över mina lagkamraters agerande ytterst begränsat, och det känns ofta som att jag spelar halvtaskig tredjepersons-action och inte rpg.

Problemet här är att jag inte känner att jag har full kontroll. I ett rpg vill jag veta att det är jag som styr mina karaktärer och vad de gör, att det är min slughet som gör att jag lyckas lista ut hur bossarna ska bekämpas och att det är min timing som är perfekt. Visst, det ligger kanske i tiden med mer automatisering i strider, men med tanke på att spelet är skapat av Hironobu Sakaguchi, mannen bakom Final Fantasy och Chrono Trigger undrar jag vad det är som händer. Var det så fel med mätare som fylldes innan man fick agera? Är det vi otåliga spelare som drivit utvecklare till att skapa system med ständig action där man omöjligt kan få en bra överblick?

Men en sak ska sägas, det går att göra system där man inte kontrollerar alla karaktärer och som går mer eller mindre på automatik på ett bra sätt. Ett bra exempel är Final Fantasy XIII-2, där strategiska val av roller hela tiden håller mig på tårna, och jag känner ständigt att det är jag som har kontrollen, inte spelet.

För mig får ett rpg hellre likna ett parti schack än en match i paintball.

Så, när jag återigen ger mig in i stiderna i The Last Story är det inte utan att jag någonstans där långt inne längtar tillbaka till då man snällt fick vänta på sin tur medan fienderna pucklade på en, hur ologiskt det än låter. För mig får ett rpg hellre likna ett parti schack än en match i paintball. Eller vad säger du?