Det har iallafall snygga menyer

Recension av BlazBlue: Continuum Shift Extend

blaz

Sedan första gången jag startade upp det japanska fighting-spelet BlazBlue på min PSVITA har mitt liv kantats av ångest och tristress. Något så fruktansvärt värdelöst var det längesedan jag utsatts för, men i ren recensions-anda så är man ju tvungen att åtminstone försöka leta efter något man gillar. Har ni kommit hit för att läsa några goda ord om spelet, så är det lika bra du klickar på “bakåt-knappen”, för nu är det dags att starta sågverket.

Efter mycket tjat med en helt värdelöst dubbad engelska, så ska jag ta mina första steg i spelet.

När recensions-koden damp ner i min e-brevlåda så möttes jag av något jag tyckte lät jäkligt coolt, – “Blaz Blue: Continuum Shift Extend” liksom! Det måste ju bara vara bra? Efter att jag knappat in koden slog det mig att spelet var på hela 3.5 GB, och för att vara ett VITA-spel så är det faktiskt jäkligt mycket. – Ett fightingspel på 3.5 gb? Marvel Vs Capcom 3 är ju endast 1.4 gb, och det spelet är ju awsomesouce.

Lite väl detaljerad tutorial

Spelet sattes igång, och och inte så otippat möter man ett japanskt testosteron-animeintro för att feta upp mina förhoppningar till max. Jag är absolut inget fan av anime, men tycker ändå att det funkar stundtals. Efter jävligt mycket blomblad, hoppande, skjutande och springande är introt slut, som sedan vallar mig vidare till menyn. Nu förstod jag direkt hur spelet kunde vara på 3.5 gb. Det finns hela 16 olika alternativ att välja på, och av dom så är 9 stycken olika spel-lägen. Vafan? Vart börjar man? Nybörjarens mardröm är ett faktum.

Med hymlande ögon och lite betänketid så börjar jag med tutorialen! Såklart. Men den känns jobbig. Efter mycket tjat med en helt värdelöst dubbad engelska, så ska jag ta mina första steg i spelet. Och här lär man sig inte de mest fundamentala byggstenarna, nej. Här ska man lära sig hur man går framåt, och hur man går bakåt, och hur man hoppar osv. Efter 10 minuter hoppar jag vidare ut och startar upp Story-mode istället i ren frustration och otålighet.

Åh, vad jag önskar att jag inte hade gjort det valet.

Timmar jag aldrig får tillbaks

Detta kan vara det sämsta jag någonsin varit med om. Visst, vad ska man förvänta sig av ett fightingspel? Inte så mycket. Men seriöst, att få spela TVÅ matcher under 15 minuterna textbaserade tradiga konversationer, så står man helt enkelt inte ut länge. Men ändå, seriös som man är så måste man ju ändå tvinga sig själv att spela igenom det, och kanske lite längre fram kunna se spelet från en annan perspektiv. Jag höll tyvärr inte ut så länge som jag hade hoppats. De timmar jag la ner, är timmar jag aldrig kommer få tillbaka.

Och än har jag inte kommit till själva gameplayet. Första anblicken av spelet , intro, menyer och lite krafs runtomkring, så känns spelet ändå ganska välgjort och stabilt. Dock, när man väl börjar spela så känns det som att snubbla tillbaka till 90-talet, där Megadrive och Super Nintendo agerade husgudar i våra hem. Det ser helt enkelt riktigt sunkigt ut.  Har  de senaste veckorna småspelat Super Street Fighter IV Arcade Edition i tron att om att någon gång kunna slå min kollega Peter Ahonen. Och efter all denna gyllene tid med ett exceptionellt fightingspel så är det fan inte lätt att ta till sig ett spel som BlazBlue.

BlazBlue: Continuum Shift Extend

Format

PS VITA

Släppdatum

Ute nu

Utvecklare

Arc System Works

Betyg

1/5

Sammanfattning

Jag vet inte ifall det är mig det är fel på, eller Japanerna som skapade spelet. Detta är kanske den värsta erfarenheten jag haft med ett fightingspel... nånsin

Snyggt meny-system

Storymode, för lång tutorial, gameplay