En del av mig önskar att jag inte hade spelat Fez ännu så att jag fortfarande hade kunnat ha den här upplevelsen framför mig. Jag hör inte till dem som väntat på spelet i flera år och som har hängt med i hypebyggandet kring titeln så kanske hade jag de allra bästa förutsättningarna för att älska det här spelet.
Det som först drog mig till Fez var grafiken. I kombination med den välkomponerade bitmusiken skapar det en upplevelse som värmer mitt 80-talisthjärta. Men det är inte därför jag stannade. Fez bjuder på pussel som får mig att med glädje ta till penna och papper för att dechiffrera hemliga koder för första gången sedan 90-talet och jag njuter av varje sekund.
Fez handlar om en varelse vid namn Gomez. Gomez lever i en tvådimensionell värld och allt är frid och fröjd. Inte en enda djävulskub här inte, sådana kan ju helt enkelt inte existera. Men så en dag möter Gomez den mystiska Hexahedron som ger honom en fez. Med denna fez kan han uppfatta en tredje dimension och med en knapptryckning kan spelaren nu vrida perspektivet 90 grader. Men någonting fruktansvärt händer och Hexahedron splittras och nu är det upp till Gomez att använda sin nya förmåga för att finna delarna, bit för bit. Utan hexahedron kommer nämligen världen att kollapsa. Känn ingen press, Gomez. Du har bara hela världen på dina axlar.
På sätt och vis är det som att spelet sträckte sig utanför konsolens gränser och fortsatte på internetforum världen över som ett slags samarbetsspel.
Varje kub består av 8 bitar. För att öppna dörren som leder ut ur den by Gomez kommer ifrån måste spelaren få en komplett kub. Genom hela spelet dyker det upp flera dörrar av den här typen som kräver ett visst antal kuber för att öppnas. För att klara av spelet behöver du bara samla 32 kuber men det finns en hel värld att utforska bortom den grundläggande rundturen. Väldigt lite av världens historia presenteras i klartext för spelaren men överallt finns det hemliga koder att dechiffrera för att få en helhetsbild. Med totalt 64 kuber att samla finns det en hel del hemligheter kvar att upptäcka efter den första genomspelningen.
Det är inte så ofta jag hittar ett pusselspel som bjuder på en utmaning utan att få mig att känna mig korkad och jag måste erkänna att det fanns några tillfällen då jag helt enkelt gav upp och vände mig till internet för att få svar. Det visade sig lyckligtvis att jag var långt ifrån ensam och att det pågick ett enormt samarbete mellan spelare som ville knäcka några av de mer svårlösta pusslen som finns i spelet. På sätt och vis är det som att spelet sträckte sig utanför konsolens gränser och fortsatte på internetforum världen över som ett slags samarbetsspel.
Jag vet inte om det var Polytrons avsikt men det känns nästan som att de allra mest svårlösta pusslen var skapade just för att få oss att samarbeta i världen utanför konsolen. Med tanke på hur många andra sätt spelet får oss att använda andra verktyg än bara handkontrollen för att ta oss fram skulle det inte förvåna mig det minsta.
Marcus Olsson
Det här är det första spelet som har fått mig att fundera på att skaffa en Xbox360 – verkar så otroligt bra!
Får hoppas att det kommer till Steam någon gång i framtiden istället (men på tanke på utvecklingstiden för spelet lär det inte ske under min livstid…).