Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Att innovera och skapa något som aldrig gjorts tidigare i ett spel är svårt i dag. Det vet Saber Interactive om, men de kände ändå att de ville sticka ut från mängden med Inversion. Förstörbara miljöer och lekar med gravitationen är kanske inte helt nytt, men det är åtminstone något vi inte ser varje dag. Men blir det någonsin mer än en kul grej, och riskerar det att viktigare element som ett tilltalande gameplay och en välskriven story kommer i andra hand?

Inversions ”hook” är dels förstörbara miljöer (nåja), men framför allt att gravitationen spelar en stor roll. Efter att ”jorden” invaderats av Lutadores, muskulösa ondingar som både ser ut och pratar misstänkt likt människor, tvingas Davis och hans polare Leo arbeta i deras gruvor. Där utrustas ”dude bro” macho-duetten dumt nog med ett verktyg med vilka de kan antingen sänka eller höja gravitationen i ett litet område. Till Lutadores stora förvåning använder de inte alls dessa vapen för att arbeta med, utan för att kasta stenar och bråte omkring sig för att kunna fly och ta upp kampen mot den främmande invasionsstyrkan.

Trots att gatorna gapar tomma och inte en enda människa tycks ha överlevt har Davis intalat sig själv att han måste hitta sin lilla hjälplösa dotter, som han är helt säker på har överlevt. Och det är tur att målet är så enkelt, för det slösas inte mer story-moment i Inversion. Trots att någon har skrivit en hyfsat djup och väldigt intressant bakgrund till spelet har man sedan beslutat att inte låta spelaren veta någonting alls om den och bara fokuserat på att Davis vill hitta sin dotter. Vilka är Lutadores? Varför verkar de komma från underjorden om de är ”utomjordingar”? Varför beter sig gravitationen helt knäppt? Det är bara de enklaste av frågorna man ställer sig under spelets gång. Frågor som aldrig besvaras. Kanske bryr sig Davis och Leo inte om det, eftersom de är upptagna med att fälla idiotiska kommentarer och vara oerhört stereotypa ”dude bro-amerikaner”.

Icke unika egenheter

I princip alla konstnärer stjäl sina idéer från någon annan, och det är sällan någon faktiskt kommer med något nytt. Vissa stjäl och kopierar rakt av, medan andra stjäl och gör det till sin egen grej. Inte ett enda av de ”unika” momenten i Inversion är helt nytt, utan går att hitta i andra spel. Gravity guns har vi sett många gånger, inte minst i Half Life, och allvarligt talat, där är det ingen som slår Valve på fingrarna. I delar av spelet tvingas Davis ochLeo svävandes navigera genom nollgravitations-zoner som verkar direkt hämtade ur Dead Space. Och visst, det kan vara kul att göra en bil lättare för att kunna kasta den mot fienderna, eller att förgäves försöka pricka toksnabba fiender medan man svävar runt som en ballong, men det har gjorts så mycket bättre förr.

Alla dessa tveksamma moment hade kunnat förlåtas till viss del om där hade funnits ett varierande gameplay eller roliga bossar. Men när jag för hundrade gången ställs inför en öppen yta med midjehöga väggar att gömma mig bakom medan jag skjuter identiska fiender blir jag trött. Och när jag sedan tvingas möta tre olika bossar fem gånger för att man inte orkat hitta på något nytt, då är jag nära att slänga ut spelet genom fönstret i ren frustration. Och när jag tror att jag äntligen ska få åtminstone något litet storyelement som förklarar vad som verkar vara en intressant bakgrund, men bjuds på ännu ett möte av bossen jag dödade för en halvtimme sedan dunkar jag huvudet i bordet och gråter blod.

Vem det än är som skrivit bakgrunden till Inversion borde se sig om efter ett nytt jobb. Hen bör inte jobba med ett team som hellre gör generisk action med ett multiplayerläge stencilerat från vilken militärshooter som helst än lyssnar på intressana idéer. Inversion är småkul när det är som bäst, men oerhört långtråkigt, töntigt och macho-attitydigt när det är som sämst.