Pendlartankar – Njutningen i att inte spela

I en dryg vecka har jag inte spelat. Inte alls. Inte ens ett parti Wordfeud har jag kunnat underhålla mig med. Det var dock inte frivilligt, inte på långa vägar. Jag var nämligen på Roskildefestivalen, som sig bör den här tiden på året. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om magiska festivalfyllor, hamburgarmissbruk och hur fantastiskt episka Bruce Springsteen och Refused var, men det här en spelblogg och därför vill jag skriva om att inte spela.

Det kan vara riktigt skönt att bara stänga av ibland och inte spela någonting alls. Speciellt när spelandet, som för mig, mer och mer förknippas med nästan lika mycket jobb som nöje. På tåget mot festivalen satt jag och tänkte på alla spelen som ligger på hög hemma i lägenheten som kommer förbli ospelade en vecka till, och hur mycket diskussioner om spel jag kommer att missa på Twitter. Men knappt hade jag sugit i mig min första Tuborg grøn och vant mina öron vid det danska språket innan jag totalt hade förträngt allt vad pixlar och analoga styrspakar heter.

Det bästa med att inte ha kunnat spela, eller kolla internet för den delen, på en hel vecka är att jag uppskattar det så mycket mer nu när jag väl kommit hem. Känslan av att först lägga sig i fosterställning i duschen för att tvätta bort festivalmisären för att sedan sjunka ner i soffan med kontrollen i handen var nästan obeskrivlig.

Så nu är jag riktigt pepp på att fortsätta på antigravitationsskjutaren Inversion för att sedan fortsätta sommaren med bland annat Spec Ops: The Line, Tony Hawk’s Pro Skater HD och Theatrhythm Final Fantasy.

Just ja, i första stycket ljög jag om att jag inte spelade någonting. På festivalområdet provade jag ju faktiskt det kommande Rocksmith, musikspelet där man spelar med riktig gitarr och bas. Det verkade riktigt lovande även om jag var på tok för bakfull för att kunna bilda mig en riktig uppfattning om det.

Vad spelar du i sommar?