Jämran i veckoslutet: vagga till grav

jämran2

Jag minns hur min mamma framåt niosnåret på veckodagarna brukade säga att “nu är det dags att lägga sig”. Ofta lyckades jag hålla mig kvar vid datorn eller konsolen i ytterligare någon halvtimme innan min mor tröttnat och överlät åt min far att tvinga mig stänga av min spelmaskin under hot om spelförbud i en månad. Liggande i klarvaken i min säng brukade jag bittert tänka på hur jag skulle få min revansch. När jag blev vuxen, då skulle jag kunna spela precis hur mycket och hur länge jag ville.

Åren gick. På högstadietiden fick jag vara uppe längre och när jag flyttade in min Playstation 2 på mitt rum kunde jag spela hur länge jag ville om jag gjorde det tyst. Men att börja klockan 8:15 varje dag gjorde det, minst sagt, krångligt att orka spela så många nattetimmar. Jag tänkte att när jag blev äldre skulle jag nog hinna med allt spelande.

På gymnasiet staplades hemuppgifterna på varandra och det där med att sitta hemma och nörda sig med dyr japansk hemelektronik var inte direkt kvinnofuktande, så spelandet hamnade, återigen, i skymundan. Dessutom fanns det alltid tjatiga föräldrar som ställde krav på att inte sitta uppe hela nätterna. Jag tänkte att så fort jag flyttat hemifrån, skulle spelandet äntligen kunna bli av.

Universitetstiden kom och ett eget boende med det. Festande, råplugg och extrajobb gjorde att spelandet inte fick så mycket plats som jag ville. Som student är man ju aldrig ledig på riktigt, akuta gruppuppgifter och kommande tentor tog ständigt tid från mina konsoler. Min dator körde mest Word istället för WoW. När jag blev klar med plugget skulle jag väl äntligen få spela? När man gått hem från jobbet kan man lägga det bakom sig och ägna sig åt hobbyer!

Nu sitter jag här, dödstrött efter jobbet. Visserligen är jag ju fri från jobb för tillfället. Men efter 8 timmars arbetsdag och 1,5 timmars pendling, sitter jag och tänker “om man ändå hade energi nog att spela!”.

Jag kommer på mig själv med att tänka “när jag går i pension… DÅ!!”.