Pendlartankar – Att snöa in

Jag tycker om att hoppa från spel till spel. Ena dagen kan det vara bara jag och tamburinapan i Beat the Beat och nästa är jag Mario eller Ezio eller Shepard eller vem som helst. Omväxling förnöjer, helt enkelt. Men det verkar inte gälla för alla gamers. Jag har en del bekanta som snöar in på serier eller till och med ett enda spel helt och hållet. De spelar samma spel om och om igen, och slukar expansioner, fan fiction och moddar med hull och hår. Oftast gäller det stora rollspel med mycket substans och olika val.

Jag undrar vad det är som kan få en person att stanna kvar vid ett spel så länge. Som trots att hen redan spelat igenom Fallout, Dragon Age eller Mass Effect oräkneliga gånger ändå finner nöje i att göra det igen. Själv är jag, som jag klargjort flera gånger tidigare, så rastlös att det nästan känns omöjligt att spela om ett spel jag redan klarat, även om det finns olika val att göra under resans gång. Känslan av att jag missar ett nytt, spännande, spel gnager i mig varje gång jag försöker mig på att börja om på något.

Hur känner ni, ni som totalt kärat ner er i ett spel eller en spelserie? Är ni som jag fast tvärt om, att ni tycker det är jobbigt att behöva börja på något nytt när ni vet att det där ni redan spelat så många gånger ger en så grym spelupplevelse? Och framför allt: Var ligger behållningen i att spela ett spel så många gånger? Jag kan förstå att man spelar igenom exempelvis Mass Effect två gånger, en gång som paragon och en som renegade. Eller att köra Fallout ett par gånger för att prova de större faktionerna. Men jag har fått intrycket att vissa av er spelar igenom vissa spel många fler gånger än så. Hör gärna av er med era tankar!