Självmant självplågeri

OBS! Följande inlägg kan innehålla spoilers för Dark Souls.

Jag avskyr att bli bestraffad i spel och jag fullkomligt avskyr att behöva spela om långa partier när jag dör. Ändå har dagen då jag börjar spela Dark Souls kommit även för mig. Ända sedan spelet släpptes har det stått där i hyllan och hånat mig för att jag inte vågat ta mig an det. Det är nästan så jag har kunnat höra det viska till mig på natten. “Spela mig, jag vet att du vill, fegis!”

Att det är första gången jag provar det är inte helt sant, för jag har faktiskt tagit mig igenom tutorialen tidigare, men inte mer än så. Nu gav jag mig alltså ut som helt nybakad pyromancer i Undead Burg helt förberedd på att dö, dö och dö lite till. Faktum är att jag redan dött säkerligen tiotalet gånger redan i tutorialen även om det är lite pinsamt att erkänna.

Mina första stapplande steg upp för trapporna till den övergivna staden togs med adrenalitet pumpande i årdorna. Och shit, där kommer de, fienderna! Vad fan ska jag göra? Ska jag hugga dem med yxan eller kasta eldbollar? Jag får inte glömma att hålla upp skölden. Cirkulera runt fienderna! Hoppa undan när de attackerar! Hur låser man på en fiende? Snabba eller hårda slag? YOU DIED.

Jahapp, under tiden som jag försökte lista ut hur jag bäst skulle handskas med de tre första odöda fienderna hade de haft ihjäl mig. På det igen då. Upp för trappan, nu jävlar! Fan vad jag äger dem nu, jag är så jävla grym! En död, två döda, bara en kvar. Upp med skölden, stega åt sidan, måtta ett hu… NEJ! På väg ner för ett stup. YOU DIED.

En centimeter fel

I min extas över hur grym jag var lyckades jag sätta ena foten en centimeter för nära ett avgrund och föll ner. Fan också. Så här har det sett ut i nästan varenda nytt område jag kommit till. Inte sällan trycker jag på fel knapp vid fel tillfälle och blir bestraffad med döden, eller så springer jag runt ett hörn utan att se mig för och kutar med ansiktet först rakt in i en tvåhandsyxa.

Dark Souls är verkligen ingen promenad i parken, utan är precis lika oförlåtande svårt som alla säger. Men där jag i vilket annat spel som helst hade gett upp efter att ha dött fem gånger på samma ställe är det något med det här som gör att jag bara vill fortsätta och fortsätta. Små uppmuntrande meddelanden lämnade av andra spelare och känslan när jag lyckas komma till nästa lägereld utan att förlora alla mina ihopsamlade själar är sådana där yttepyttesmå belöningar som gör spelet så roligt.

Jag är nu ungefär tre timmar in och har haft ihjäl min första boss, samt fått tag på übermäktiga Drake sword genom att skjuta svansen av en drake med min pilbåge. Men jag är fortfarande ganska lost när det gäller vilka stats man ska lägga sina surt förvärvade poäng på som pyromancer. Någon av er där ute måste vara Dark Souls-expert som kan hjälpa en stackars nybörjare. Var börjar jag? Vilka stats måste jag fokusera på? Hur tung rustning kan jag köra? Var hittar jag fler magier? Det här känns verkligen som ett spel där det är helt okej att använda sig av guider och vänners goda råd.

Förhoppningsvis kommer mitt psyke och stackars hjärta att klara av att fortsätta med Dark Souls, och då kommer jag ge er uppdateringar i hur det går, men framför allt kommer jag att vädja om hjälp i levlande och svåra situationer.