Torchlight II: Disney-doftande Diablo-dödare?

Recension av Torchlight II

torchlight2banner

Från maj till juni gick jag från “FUNKA DÅ!” via “underbart!” till “meh”. Jag, och många med mig, blev besvikna på Diablo III. Efter 12 års väntan kändes det snopet att få ett Diablo vars endgame i princip gick ut på att farma gear att lägga upp på auktionshuset för att kunna köpa gear på auktionshuset för att kunna farma ännu mer gear att lägga upp på auktionshuset för att kunna köpa gear på auktionshuset för att… Kort sagt, vi fick inte vad vi väntade oss. Därför vände vi blickarna till Torchlight II, som då var under utveckling av delar av teamet bakom Diablo II.

En taskig alkemist gör sitt bästa för att förstöra tillvaron för alla andra genom att vara dum mot de sex elementen. Det är hela premissen för storyn i Torchlight II – föga upphetsande och jag lade verkligen noll energi på att tillgodogöra mig den. Är man däremot insatt i första spelets handling och tar sig tid att inhämta så mycket man kan av det som erbjuds i storyväg blir man säkert inte besviken. När jag spelade Torchlight II hade jag alldeles för kul för att orka sätta mig in i skeendena i världen.

Ren och skär dungeon crawler-glädje

Jag kan inte säga annat än att jag är uppriktigt nöjd med Torchlight II:s spelmekanik. Levelling-systemet är en fröjd och att själv få sätta ut sina skill points och stat points känns riktigt bra; jag vänder mig å det starkaste mot den vidriga auto-speccing som tyvärr börjar bli normen i genren. Jag älskar verkligen att ha kontroll över karaktärsutvecklingen och kunna skräddarsy min digitala alterego efter min spelstil. Ens skillpoints känns dessutom mer värdefulla när man måste välja ur tre skillträd och inte kan byta hejvilt mellan skills.

Bortsett från att man alltid gör en vanlig attack med vänster musknapp och växlar mellan två stycken för höger musknapp genom atttrycka på tab, är spelmekaniken i stort sett densamma som vi såg i Diablo 2. En mycket stor skillnad mot Diablo III är att man faktiskt kan använda potions på ett vettigt sätt, vilket i detta fall innebär att man kan använda mer än en klen skräppotion per minut, d v s precis som i Diablo II (ja, det börjar sannerligen bli ett mantra).

Omspelning, omspelning, omspelning

Omspelningsvärdet är stort. Torchlight II fullkomligen drunknar i side-quests, instanser och annat skoj för oss som inte bara hetsar igenom mainquesten och sedan lägger spelet på hyllan. Efter att man kämpat sig igenom spelet första gången kan man köpa sig fler nivåer att tackla och som om det inte vore nog, kan man dessutom påbörja New Game Plus, vilket i princip är detsamma som Diablos Nightmare-, Hell-, och Inferno-lägen. Detta kan man göra flera gånger och enligt vad jag luskat ut per internet kan fortsätter New Game Plus-lägena såpass långt att till och med de enklaste fiendernas lägsta level är 120 (spelarens levelcap är 100). Detta i kombination med ett flerspelarläge som ger hela spelet en ny dimension av underhållning och drivor med loot (som inte bara är samma värdelösa skit gång på gång). Låt oss sedan inte glömma att Runic kommer att släppa sitt eget designverktyg fritt, vilket kommer att leda till en uppsjö mods inom en mycket snar framtid. Torchlight II kan i teorin bli oändligt.

Disney möter Diablo

Grafiken i Torchlight II doftar steampunk och tecknad serie med inslag av gotik. Det ser lite ut som om Disney tolkat Diablo, samtidigt som det ibland för tankarna till World of Warcraft. Jag gillar den charmiga estetiken skarpt, men tekniskt sett är grafiken inte särdeles upphetsande, vilket är förståeligt, dels då det inte är ett högbudgetspel och dels då det helst inte ska få datorn att explodera när 4 spelare slaktar ett hundratal fiender på samma gång med hjälp av partikeleffekttunga attacker.

Musiken är… Ja, den är stulen nästan rakt av från Diablo-serien (då var vi där igen). Akustiska stålsträngade gitarrer med stark reverb ekar i bakgrunden, precis som i Tristram, Rouge Encampment och New Tristram. Stämningsfullt och nostalgiskt, förvisso, men det känns en aning malplacerat i en värld som inte tillnärmelsevis är lika mörk och vriden som den i Diablo. Jag tycker helt enkelt att Runic kanske kunde ha satsat på något eget, som kunde ha kompletterat den vackra världen bättre och något som framför allt inte säger “det här är Diablo II fast med annan grafik”.

Den oundvikliga jämförelsen

Det går inte att recensera, spela eller ens betrakta Torchlight II utan att jämföra det med Diablo III. Vilket är bäst? Likheterna är många, men det är de små skillnaderna som avgör. Allt jag ogillade med Diablo III lyser med sin frånvaro; det fördummade skill- och levellingsystemet i D3 kontras med dito av mer klassiskt snitt i TL2, något krav på att ständigt vara uppkopplad till internet har inte ställts av Runic och Blizzards auktionshus har ingen som helst motsvarighet i TL2. I Torchlight II saknas däremot det smidiga flerspelarläget. I Runics dungeon crawler saknas helt enkelt möjligheten att snabbt och enkelt hitta varandra och lobbyn gillar att bugga sig. Runic har ju inte Blizzards fantasibelopp att röra sig och därför inget som kan mäta sig med B-net och inte heller samma förmåga att patcha och hotfixa för att se till att spelet är perfekt balanserat.

Spelglädje kontra pengakåthet

Enligt min åsikt var det som knäckte ryggen på endgame i Diablo III just auktionshuset.

Den absolut viktigaste, tyngsta och avgörande skillnaden mellan Diablo III och Torchlight II är, som jag var inne på ovan, auktionshuset. Enligt min åsikt var det som knäckte ryggen på endgame i Diablo III just auktionshuset. Jag tror inte att någon hade förväntat sig att Diablo II:s boss runs, pvp, jakt på set etc etc skulle följas upp av Blizzard med enerverande enformig gear farming, i syfte att sälja på auktionshuset för att man skulle kunna farma mer gear, för att upprepa processen ad nauseam. Att spelets ekonomi totalhavererade till följd av de hyperinflation som följde av att man kunde köpa absurda mängder guld i Real Money Auction House för att använda i det “vanliga” auktionshuset, gjorde att många helt enkelt började ordna bra gear med sina kreditkort, istället för att jobba för det. När man i Diablo II såg någon med sjukt bra gear tänkte man “Fan, han vet vad han gör”, medan man i Diablo III tänkte “Den stackars saten har Blizzard tjänat en rejäl hacka på”. Fenomenet Real Money Auction House förtog hela glädjen med end game, speciellt när det var så uppenbart att man fick skitloot i spelet för att Blizzard ville att man skulle använda sina surt förvärvade i auktionshuset. Att Torchlight II inte lider av samma idioti, är dess största plus, vilket säger mer om Diablo III än om Torchlight II.

Torchlight II utan Diablo III

Så, nu när den oundvikliga jämförelsen och det minst lika oundvikliga gnällandet är avklarat återstår frågan: är Torchlight II ett bra spel i sin egen rätt? Det korta svaret är ett rungande “JA!”. Jag har haft riktigt kul med TL2, en oengagerande story och ett smått irriterande flerspelarläge till trots. Att tillsammans med några kompisar se sin karaktär växa sig starkare och att tillsammans klara av gigantiska bossar som är på gränsen till att bli rent löjliga är kul. Speciellt för den låga prislappen €19. Att Torchlight II i mångt och mycket är en Diablo II-klon är bara av godo. Det förvaltar sitt informella arv väl och lägger till viktiga saker som moddabilitet och hela spelet känns på det stora hela som att det är gjort av fans för fans. Även om jag ännu inte kommit till level 100 och tagit mig igenom alla New Game Plus, känns det som att endgame kommer att bli en givande och underhållande upplevelse.

Torchlight II

Format

PC, Mac, Linux

Släppdatum

Ute nu

Utvecklare

Runic games

Betyg

4/5

Sammanfattning

Torchlight II är en rekorderlig och formidabel dungeon crawler som lånar friskt från (läs: är) Diablo II och känns på många sätt som att det är vad Diablo III borde ha varit.

Spelglädje, skillträden, INGET AUKTIONSHUS

Buggig lobby, ointressant handling, malplacerad musik