Livet som panda, än så länge

pandabanner

En vis man sa att du inte ska skratta åt ålderdomen, utan bedja själv att du ska nå den. Att göra ett spel som lever så länge och i så stor utsträckning som World of Warcraft är väldigt få förunnat. Med Mists of Pandaria kliver Blizzards gigant in i sin fjärde expansion under sina åtta levnadsår. Mycket har förändrats och det kommer att bli en krånglig recension som jag vill låta jäsa ett tag till. Men efter en veckas spelande är jag i alla fall redo att ge några korta intryck och åsikter om pandornas rike.

Helt i världsklass trots daterad grafik och nästan lika daterad genre.

Jag ska börja med att erkänna att jag är så, så väldigt skyldig till att vara svag för djur med människokänslor. Antropomorfism är ett kraftfullt verktyg då människans komplexitet och fula sidor skärs bort, och små djurs kamp för sina vänners fortlevnad kan bli otroligt gripande. Finns det en hemlighet till varför Hitta Nemo, Kung Fu Panda och andra moderna klassiker är så framgångsrika så bygger den i alla fall till 50% på söta djur med människoegenskaper. Och det funkar precis lika bra i World of Warcraft. Jag har alltid haft en svaghet för Tauren, och när pandorna släpps lös känner jag i princip direkt att jag hittat min nya favorit-ras.

Startzonen är i sann Blizzard-anda ett hopkok av säkert hundratals popkulturella referenser från kinesisk och annan asiatisk kultur. I rollen som pandamunken Lo Pan (här trycker man in sina egna referenser!) hamnar jag i en klassisk “coming of age”-historia som mynnar ut i att man ska rädda sin hemtrakt samt välja vilken sida, Alliance eller Horde, man vill slåss på. Miljöer och design i allmänhet är som man förväntat sig från Blizzard helt i världsklass trots daterad grafik och nästan lika daterad genre. Att äntligen få veta mer om den mystiska panda-rasen är dessutom väldigt tillfredsställande för ett gammalt Warcraft-fan. Musiken och röstskådespelet slår an på alla strängar och Pandarias gröna bambuskogar är supermysiga från dag ett.

Tillfredsställelsen blir dock ett tveeggat svärd i vissa avseenden, då det känns som att Blizzard snart sprungit till varje brunn av referensmaterial som finns för att fortsätta göra sitt spel intressant. Azeroth blir snart ett fulländat nöjesfält av käcka porträtteringar av jordens olika kulturer. Jag vet allvarligt talat inte vart nästa expansion ska ta vägen ens i min vildaste fantasi. Det mesta känns gjort, även om det är fantastiskt på alla sätt och vis.

Monk är en intressant klass, och materialet för maxnivån verkar både utmanande och underhållande. Det är en lovande om än förutsägbar start för expansionen, och trots att jag vart med sedan 2004 och spelet börjar kännas som en gammal krigsskada för mig, så känner jag mig lik förbannat positiv. Det återstår att se vad det slutgiltiga domslutet blir.