Black Ops är tillbaka med stil

Recension av Call of Duty: Black Ops 2

Call of Duty: Black Ops 2

“Årets största händelse inom nöjesindustrin.” Activision nöjer sig i sin marknadsföring inte med att kalla Call of Duty: Black Ops 2 för årets största spelsläpp utan det största inom hela nöjesbranschen. Och vem är jag att säga emot? 500 miljoner dollar i intäkter, på ett dygn, talar sitt klara språk. “With great power comes great responsibility”, sa en vis farbror en gång och det är dags att se om årets största nöjeshändelse lever upp till sin titel.

Till skillnad från Modern Warfare-titlarna lägger Black Ops större fokus på karaktärernas personliga konflikter än den stora, världsomfattande konflikten. Helt rätt. I Black ops 2 får vi återigen spela som Alex Mason i slutet av kalla kriget. Men det är som är desto mer intressant är att vi även får följa hans son David in i framtiden till år 2025, där spelets verkliga story utspelar sig. Den gemensamma nämnaren är superterroristen Raul Menendez, som både far och son dedikerar sina liv åt att stoppa. Dags för ännu ett testosteronstinnt krigsspel utan en död sekund!

Jag minns en tid när Call of Duty-spelen var riktigt snygga. Jag vill minnas att jag med öppen mun satt och häpnade över episka scener i Modern Warfare 2. Det gör jag inte längre, inte ens under spelets mest storslagna ögonblick. Det är tydligt att Treyarch valt att prioritera spelmekanik och multiplayer framför grafik.

En av årets stora trender har varit spelarval. Black Ops 2 kan sluta på flera olika sätt beroende på hur spelaren väljer att tackla uppdragen, vilka extrauppdrag man väljer att göra och om man klarar dessa eller inte. Även om förändringarna är små måste jag nästan kalla det en bedrift när något får mig att vilja spela ett Call of Duty-spel ett andra varv.

Ett tillskott i kampanjen är så kallade Strike force missions där spelaren får kontrollera en hel styrka soldater, kanontorn och fyrbenta mördarrobotar som liknar plåtbjörnar. Genom att ge enheterna order och kunna kontrollera vilken man vill av dem när som helst ska man klara av olika uppgifter under en bestämd tid. Det kan vara att försvara en bas eller att placera ut sprängämnen. Problemet är dock att AI:n hos dina medsoldater är så urbota korkad att jag blir helt frustrerad. Ibland gör de som jag vill, men allt som oftast väljer de att ignorera mina order och helt enkelt stå kvar och vänta på att bli ihjälskjutna. Det slutar oftast i att jag kontrollerar en soldat och klarar hela banan själv. Förhoppningsvis är det något som fixas med framtida patchar, men nu är Strike force-uppdragen näst intill ospelbara.

Inte därför vi är här

Men! Det är inte därför vi är här. Är vi alla överens om att det inte är för single player-upplevelsen som folk år ut och år in köper sitt Call of Duty? Resten av den här recensionen kommer alltså att tillägnas det för nybörjare ogästvänliga träsk som är spelets multiplayer.

FPS hamnar ofta lite i skymdundan när man snackar e-sport, och i princip allt ljus är i stället på strategispelen. Det är tydligt att detta är något som Treyarch och Activision vill ändra på. Bland annat introduceras en liga där spelare matchas mot andra som ligger på ungefär samma nivå à la Starcraft 2. Det är också enkelt att live-streama matcher via Youtube, direkt inifrån spelet. Det är sådana här funktioner som tillsammans med ett sedan tidigare tajt spelsystem gör Call of Duty-spelen så otroligt populära som multiplayerspel.

Black Ops 2 känns också mer välkomnande för nybörjare än något av de tidigare spelen i serien. När jag loggade in för min första match förväntade jag mig att jag skulle springa runt som en huvudlös kyckling medan tolvåriga målbrottsröster hånade mig genom sprakande headsets. Men nej, det gick faktiskt helt okej, och jag har lyckats ta mig över level 10 utan att bli förolämpad en enda gång. Mycket tack vare att kill streaks fått stryka på foten till förmån för score streaks. Det är alltså inte bara när du dödar någon som du får poäng, utan även när du gör andra saker som att försvara mål eller att skicka iväg drönarflygplan.

Vi måste snacka om det där som händer efter eftertexterna. Det är fan inte okej alltså!

Efter Modern Warfare 3 var jag helt säker på att Call of Duty-serien hade sett sina glansdagar komma och gå, men blev rejält motbevisad. Jag hoppas att de landvinningar som gjorts här när det kommer till tillgänglighet för e-sportscenen sätter en standard som andra utvecklare kan sträva efter. Om ett spel lyckas snärja någon som vanligtvis tycker så illa om militärshooters som jag, då är det riktigt bra.

Men Treyarch… Vi måste snacka om det där som händer efter eftertexterna. Det är fan inte okej alltså!

Call of Duty: Black Ops 2

Format

Playstation 3, Xbox 360, PC, Wii U.

Släppdatum

13 november 2012.

Utvecklare

Treyarch

Betyg

4/5

Sammanfattning

Treyarch gör allt rätt i Black Ops 2, åtminstone när det gäller multiplayer. Och det är ju faktiskt därför vi spelar spelen. Även om det till stor del är en generisk militärshooter i single player har ribban för multiplayerupplevelser just höjts mer än ett par snäpp.

Det nya ligasystemet, score streaks i stället för kill streaks, satsningen på e-sport.

Det ser inte mycket bättre ut än tidigare och det är i grund och botten fortfarande en testosteronstinn militärshooter. Strike force-uppdragen är i princip helt trasiga.