Ett måste för kidsen som vill samla alla

Recension av Skylanders Giants

Skylanders Giants

Att sälja leksaker som baseras på spel har företag sysslat med i årtionden. Att spelupplevelsen är helt beroende på hur många av spelets figurer du äger som små plastfigurer är däremot en helt annan sak. Förra året cashade utgivarna Activision in fett på den geniala idén med Skylanders och alla dess oemotståndliga figurer. Nu är Skylanders Giants här med flashigare figurer och ett nytt spel. Men frågan är om kidsen redan tröttnat och hittat nya coola grejer att kräva föräldrarna på.

Idén är verkligen helt genial. De små plastfigurerna som placeras på Skylanders-portalen gör att de dyker upp som spelbara karaktärer på skärmen. Enkelt, men ett så mycket mer effektivt sätt att lyckas få folk att vilja samla alla än Pokémon någonsin varit. Att faktiskt fysiskt behöva placera sin figur på portalen är en skön känsla, och det blir inte sämre av att de nya, större, Giants-figurernas ögon eller andra kroppsdelar börjar lysa när man gör det. Det är, föga förvånande, kring Giants-figurerna som Skylandes Giants kretsar. De är större, långsammare och starkare, och kan ta sig förbi hinder som vanliga Skylanders-figurerna inte kan.

Den onde trollkarlen Kaos har har lyckats ta sig tillbaka till världen Skylands från att ha förvandlats till en leksak i vår värld och nu är han ute efter hämnd och att lägga hela Skylands vid sina fötter. Med hjälp av kapten Flynn (mästerligt porträtterad av Patrick Warburton a.k.a. Joe från Family Guy) och hans flygskepp The Dreadyacht ger sig Skylanders, både jättar och vanliga, ut för att stoppa Kaos och rädda världen. Enkelt och rakt på sak, som sig bör i ett spel som främst riktar sig mot barn.

Hellre Skylanders än Zombies

Men även om Skylanders Giants riktar sig mot barn betyder det inte att vuxna inte kan ha barnsligt kul med det. Jag bestämde mig för att testa på min icke tv-spelande flickvän och det föll verkligen i god jord. Så till den milda grad att hon vill köpa fler Skylanders och en gång till och med valde spelet framför att kolla på det senaste avsnittet av The Walking Dead. Då måste det ju vara bra, eller?

Ja, bra är det, men det håller inte riktigt. Skylanders Giants ser ut precis som föregångaren och utöver de stora Giants-figurerna skiljer sig inte spelmekaniken nämnvärt. Det handlar hela tiden om att ta flygskeppet till en förutbestämd bana. Väl där ska det samlas lite nycklar, puttas på lite block och enklare pussel ska lösas. Ibland avslutas dessa banor med att ganska tama bossar dyker upp och försöker göra livet surt för våra Skylanders. Kortspelet Skystones, som liknar Tetra Master från Final Fantasy 9 är kul ett par gånger, men blir sedan frustrerande och kanske till och med lite för svårt för de yngre spelarna.

Minst lika många lär köpas som julklappar i år som förra året.

Kort och gott känns det som att nyhetens behag lagt sig lite när det gäller Skylanders. Det som förra vintern var all the rage känns inte så hett, åtminstone inte rent spelmässigt. Men för dem som gillar att samla på figurerna och få upp alla till maxnivå finns desto mer att hämta. Inte nog med att alla de gamla figurerna kan användas i Giants, det finns även 40 helt nya att försöka spela upp till level 15, som är den nya maxgränsen. Trots att Skylanders Giants liknar Skylanders: Spyro’s Adventure lite väl mycket så lär ungarna vara som tokiga i de nya figurerna, och minst lika många lär köpas som julklappar i år som förra året. Så medan kidsen går bananas på att samla allihop håller vi andra tummarna för att Toys for Bob gör något mer med Skylanders till nästa gång.

Skylanders Giants

Format

Playstation 3, Xbox 360, Nintendo 3DS, Wii U, Nintendo Wii

Släppdatum

19 oktober

Utvecklare

Toys for Bob

Betyg

3/5

Sammanfattning

Den repretitiva spelmekaniken gör att man som vuxen ganska snart tröttnar eftersom det inte finns så mycket nytt. Men för barn som gärna gör samma saker om och om igen passar Skylanders Giants perfekt. Många paket under granen lär innehålla de små figurerna i jul.

Affärsidén är helt genialisk. Karaktärerna är väldigt välgjorda och roliga och det finns ett stort återspelarvärde för den med tålamod.

Liknar första spelet alldeles för mycket. Inte tillräckligt mycket nytt. Repetitiv spelmekanik.