2013: Allt är inte GTA som glimmar

2013head

Okej, okej. GTA lyser som en fullmåne på spelhimmelen när jag ser framåt mot 2013, men det har ju Niklas redan skrivit om när han för andra veckan i rad håller hov på City-sidorna. Det, och Watch Dogs. Och The Last Of Us. Och de andra två. Så vad ska jag skriva om då? Har Niklas nämnt allt som är värt att nämnas inför 2013?

Haha, skojar bara! Det tycks drälla av tuffa speltitlar redan i det första kvartalet, varav minst tre skulle platsa i top fem-listan Niklas gjort. Kolla bara!

Ni No Kuni

Så fort jag ser blott en skärmdump från Studio Ghiblis efterlängtade rollspel blir jag sju år igen. Jag sprattlar och bräker av ha-begär, och då är jag ändå någon som i nio fall av tio hellre äter grus än spelar ett långdraget JRPG. Så stark är alltså mysfaktorn i alla de filmäventyr jag upplevt i Hayao Miyazakis regi att det kan få en näve grus se ut som mjukglass. Det ni.

Aliens: Colonial Marines

I min ungdoms dagar när jag satt och LAN:ade i dunkla källare och garage skreks det en hel del. Capture The Flag-rage och taktiska Quake-vrål hörde till de vanliga däggdjurslätena som emanerade från tonårssvettiga kyffen. Men bara ett spel kunde få mig att skrika i panik: Alien versus Predator. När jag tillsammans med två-tre andra Marine-spelare paralyserat stirrade ner i vår allt snabbare pipande rörelsedetektor var det bra nära att jag släppte tangentbordet och sprang ut i den arla morgonluften. Allt för att komma bort från fasan som är H.R Giegers syrablödande ormskalbaggehund. I februari kan jag återuppleva det i HD. Optimerat för co-op. Semper-fi, Marines!

Dead Space 3

Uppföljare är knivigt. Ju större en spelserie blir desto högre blir kraven från alla håll och kanter. När jag såg E3-trailern för Dead Space 3 tyckte jag mig se tydliga indikationer på att utvecklarna börjat rikta in sig på säljande features snarare än kvalité.  Den vägen är ofta enklare att ta då genomtänkt regi och manus inte automatiskt blir bra för att det kastas pengar på dem. Efter Gamex-mässan hade jag dock en annan uppfattning. Okej, rymdens iskalla vakum är utbytt mot en isplanet, vilket fortfarande skaver lite, men den kittlande känslan av John Carpenters “The Thing” infann sig ändå. Grundtanken är att saker ska gå snett på en otillgänglig plats, och en isplanet räcker gott och väl. Med två starka titlar bakom sig, en intressant tagning på co-op och möjligheten att lära sig ännu mer om The Marker tror jag att Dead Space 3, små Michael Bay-vibbar till trots, kommer att bli en stor hit.

Bioshock Infinite

På tal om uppföljare så måste väl Bioshock Infinite vara årets ögonbrynshöjare. Att gå från isolationistisk undervattens-Art Deco till luftburen nationalism kan låta som något hiskeligt långsökt, men på något sätt bara stämmer det istället. Och får en att ställa massor av frågor. Var Rapture en reaktion på den nationalism som visar sig i trean? Eller är båda platserna reaktioner på vad som försiggår på torra land? Kommer säcken knytas ihop på sagda terra firma i en fjärde eller femte installation i serien? Exakt hur avancerade och djuplodande allegorier finns det att hitta i den här bakgrundsberättelsen egentligen? Låt mig bara få spela det. Nu.