Spelens extrema lättillgänglighet

Mångaspelheader

Jag minns hur jag i mitten av 90-talet så gärna ville ha Sim City till SNES. Det var det enda spelet jag ville ha under en väldigt lång period, och jag tjatade och tjatade på mina föräldrar. Vi hade det inte superfett på den tiden, så spel fick jag bara om jag hade tur på min födelsedag och på julafton. Vi ska komma ihåg att ett SNES-spel kunde kosta upp emot 800 kronor om man hade otur. Det var mycket mer än dagens 600 spänn, speciellt om man räknar med kronans högre värde för 20 år sedan.

Ett annat problem var att Sim City knappt gick att få tag på. Åtminstone inte i den lilla sömniga staden vid havet jag kommer ifrån. Jag hängde dagligen i den enda leksaksbutik som sålde tv-spel, men de hade aldrig spelet inne. Men till slut hade jag tur. Min kära mor hade varit i Stockholm runt min födelsedag och hade där hittat ett begagnat exemplar av Sim City, så att jag äntligen kunde spela det efterlängtade spelet.

Sparade i en evighet

Något år senare var allt jag ville ha The Magical Quest Starring Mickey Mouse, även det till SNES. Det såg så fasansfullt vackert ut, men det var också ett av de där ruggigt dyra spelen, även om det var lättare att få tag på än Sim City. Jag fick snällt spara ihop mina egna pengar för att kunna köpa det, och jag minns att jag hade en Musse Pigg-formad sparbössa som jag stoppade vartenda litet korvöre i. Efter vad som kändes som en evighets sparande kunde jag äntligen gå till affären och skaffa vad jag då tyckte var världens vackraste spel. Tre timmar senare hade jag och min polare klarat det.

Tre pet på mobilens pekskärm senare hade jag köpt tio spel, inklusive deras soundtracks. För 40 spänn.

Nu, nästan 20 år senare är de allra flesta spel extremt lättillgängliga. I går kväll satt jag på jobbet när jag fick ett mejl om Humble Bunde with Android 6. I bundeln fanns ett spel jag verkligen var sugen på, McPixel, samt några andra jag gärna ville prova på. Tre pet på mobilens pekskärm senare hade jag köpt tio spel, inklusive deras soundtracks. För 40 spänn.

Kontrasten gent emot hur dyrt och svårt det var att få tag på spel på 90-talet kunde knappast kännas större än i går. Nu för tiden finns de flesta spel tillgängliga dygnet runt överallt i och med att de går att köpa online från dag ett. Och vill man inte betala 600 spänn tar det sällan mer än några veckor innan priserna sänks markant. Självklart är det här något positivt, speciellt för oss som gillar att spela mycket, länge och ofta. Men jag kan inte annat än att känna mig lite nostalgisk när jag tänker på hur tillfredsställande det kändes att äntligen ha det där spelet man suktat efter, kanske i åratal, i sina händer.

Hur såg det ut när du var yngre? Hade du alla spel du ville att tillgå, eller fick du vänta, längta och spara? Vilket spel är för dig vad Sim City till SNES var för mig?