Jag vet inte riktigt var jag ska börja med detta spel. Det är häftigt som fan att verkligen få utnyttja the force till max, men när det gäller detta spel blir det snabbt sjukt enformigt. När det finns ungefär fem typer av fiender och typ lika många sätt att utnyttja kraften på blir det, som Fortsätt läs
“Spiderman, spiderman, does whatever a spider can.” Spindelmannen är en man med många strängar (spindeltrådar?) på sin lyra. I Spiderman: Shattered dimensions får vi spela inte en, utan hela fyra nätsvingande superhjältar. En handling ostigare än norrländska ostkrokar gör inte direkt spelet en tjänst, men det spelar mindre roll när det är så kul att Fortsätt läs
“Det här är ett spel som håller hur länge som helst. Dels för att det är bedrövligt svårt på sina ställen, men också för att det tåls att spelas om. Igen. Och igen. Och igen.”
Fallout-spelen är de enda spel som fått mig att sitta och läsa på internet och i manualer i flera timmar, bara för att spelvärlden och dess historia är så djup, gripande och storslagen. När man spelar dem, känner man hela tiden något i bakgrunden, något som inte riktigt går att sätta fingret på. Något stort. Fortsätt läs
Från titanerna Sonic och Mario föll en tung skugga på Sparkster. Han var med i flera mycket bra spel, men Segas och Nintendos tunga ikoner tog all plats i solen. Konamis raketråtta förpassades oförtjänt till bakgrunden. Tiden gick och nu är han tillbaks. För mig är det ett kärt återseende. Rocket Knight är den senaste Fortsätt läs
Jag är en rätt fredlig typ. Jag har inte hamnat i slagsmål en enda gång som vuxen. Jag brukar inte ens få vansinnesutbrott av svåra spel längre. Jag tog I Wanna be the Guy med en klackspark. Inte ens Ghosts ‘n’ Goblins kan få mig speciellt ursinning av frustration längre. Mega Man 9 däremot… RAAAAAAAAAAAAAAGE!!! Fortsätt läs
Inga kommentarer