Kraid.se har blivit nominerad till årets spelblogg 2011 på Level7.nu! Det är så jävla fett att jag kände mig tvingad att bränna hela bloggens budget på en riktigt fet och välproducerad video! Så, om du tycker att vi förtjänar det, gå in på Level7.nu och rösta fram Kraid.se som årets spelblogg! Om inte finns där 24 andra svingrymma bloggar att rösta på, bland andra Svampriket och GamingGrannar som inspirerat mig till den här videon. Och glöm för all del inte att rösta på årets spelskribent (två heta tips är Malin Söderberg och Kerstin Alex), årets speltidning (Fienden, behöver inte säga mer) och årets spelpodcast (var det någon som sa Retroresan?)

Omröstningen är öppen till den 6 mars, och den som röstar har chansen att vinna finfina priser!

Gå in och rösta här!

Även om han inte säger det rakt ut till Katherine, så är det inget som Vincent vill. Vincent har dessutom haft en konstig mardröm där han klättrar uppför ett fallande torn. Han flyr till sin lokala bar, Stray Sheep, där han försöker dränka sina beskymmer i alkohol och gnäller med sina vänner. När kvällen börjar närma sig sitt slut kommer en vacker kvinna med blonda lockar in på baren. Här börjar mardrömmarna på riktigt. Och när Vincent vaknar morgonen efter,  inser han att den vackra kvinnan med blonda lockar ligger bredvid honom i sängen. Hon heter Catherine.

Vi får följa Vincent i en vecka där han trasslar in sig mer och mer i sin egen oförmåga, och drömmer mardrömmar som bara blir värre och värre. I drömmarna måste han  klättra uppför svindlande torn. Genom att knuffa och dra olika block skapar man sin väg uppåt mot en tillfällig säkerhet. Men helt enkelt är det inte. Vissa block är tyngre, vissa går sönder när man går på dom, andra är is och man halkar av dom, några exploderar och en del är dödsfällor. Så det gäller att tänka noga när man klättrar uppåt. Men tänk inte för länge. Tornet faller nämligen sönder underifrån, så fastnar man trillar man mot en säker död. Och dör man i en dröm så dör man i verkliga livet fick jag lära mig på filosofi lektionerna. Och det verkar även Atlus tro på.

Man får känslan att alla har något under ytan som tynger.

När Vincent väl bemästrat tornet kommer han till en avsats som är till synes säker. Där möts han av en flock får, dom flesta lika förvirrade och förtvivlade som Vincent själv. Man pratar med fåren och inser att alla här ser alla andra som får förutom sig själv. Man får känslan att alla har något under ytan som tynger. Man kan även byta klättrings taktiker med vissa  av fåren (ett snyggt sätt att integrera en slags tutorial).  När man pratat med alla fåren finns det bara ett ställe kvar att gå till. Biktbåset. När man satt sig i biktbåset får man en fråga, ofta med moraliska teman, och två svarsalternativ. Efter att ha svarat på frågan åker man vidare till nästa torn och mardrömmen fortsätter.

På morgonen vaknar Vincent kallsvettig och utan att ha fått någon vila alls. När han dessutom inser att Catherine ligger bredvid honom kommer ångest och en hel uppsjö av andra känslor. Hur hände det här? Vad hände egentligen? Drack han verkligen så mycket kvällen innan?

Under dagen får vi följa Vincent stundtals på hans jobb, eller rättare sagt när han sitter i ett toalettbås och pratar med sin vän Orlando. Pratar och pratar, han sitter mest och gnäller. Senare har han en träff med Katherine på ett cafe. Då Vincent inte kan bestämma sig om han ska erkänna vad han gjort eller inte blir samtalet fumligt och nervöst och slutar med att han försöker hålla fasaden uppe.

Kvällen kommer och Vincent går vanan troget till sitt vattenhål Stray Sheep. Då man har fått vara väldigt passiv under dagen, får man fria tyglar här att gå runt och prata med folk. Man kan dricka sig full på cocktails, öl, whiskey eller sake. Man kan välja bakgrundsmusik på jukeboxen, inse att man inte har några pengar på sitt konto vid bankomaten och spela en pixelerad variant av sina mardrömmar på ett arkadkabinett. Under kvällens gång får man även mail på sin telefon från både Katherine och Catherine.

Kvällen börjar Vincent vid sitt stambord med sina vänner. Dom dricker och snackar skit som man gör i goda vänners lag. Ett hett ämne är ryktet om en förbannelse som drabbar män som är otrogna som sägs ligga bakom den senaste tidens oförklarliga dödsfall av män i trettioårs åldern i staden När Vincent och company gnällt färdigt reser man sig från bordet och snackar med andra gäster. En del av gästerna verkar familjära, men till en början kan man inte riktigt sätta fingret på vad det är. Men hade inte ett av fåren i drömmen samma glasögon som killen där?

Det är framför allt när man hänger i baren som Atlus bygger upp karaktärerna och storyn i spelet. När man pratar med sina vänner och de andra gästerna, så får man delar av bakgrundshistorier, rykten och problem som tynger de olika gästerna. Och när man väl börjar pussla ihop det ena med det andra… Allting är inte så svartvit som man skulle kunna tro i ett spel.

Och det är bara i baren man aktivt tar emot mail på sin mobiltelefon och kan svara på dom. Eller skita i det om man så vill. Men om man svarar så har Atlus gjort en snygg lösning. Man får två eller fler olika alternativa meningar att välja mellan. Man väljer och får nya alternativ och på sätt ”bygger” man ihop ett svar. Men som i mardrömspusslen så får man tänka lite. Spelet har en liten mätare som å ena sidan är röd och andra sidan är blå. Det är inte uttalat att den ena eller andra sidan är bra eller dålig, det är bara två olika sidor som man får tolka själv. Beroende på hur du svarar rör sig mätaren å endera hållet. Beroende på vilken sida, och hur långt in på den sidan mätaren visar, händer olika saker i spelet. Vincent agerar på olika sätt, han får olika svar på mail han skickat, han säger olika saker i pressade situationer. Även svaren på frågorna i biktbåsen i mardrömmarna påverkar mätaren. Hur ska det här sluta?

Det finns ett par saker som stör mig något under min resa genom Vincents mardrömmsvecka. Många av karaktärerna får man se flera sidor av. Men inte Katherine. Hon är hela tiden en strikt mammatyp som aldrig ler. Man tror nästan att Atlus vill få spelaren att aktivt vilja bedra henne. Särskilt när man målar upp Catherine som en söt och sprudlande ung kvinna som bara vill ha roligt. Även deras ”moralmätare” har några frågetecken ibland. När man har gjort vissa val, sagt eller skrivit vissa saker så väljer spelet  att Vincent gör eller säger något som är raka motsatsen.

Trotts dessa brister är Catherine ett spel som engagerar mig. Jag spottar och svär när jag klantar till det i mardrömarnas pussel och jublar när jag tänker rätt och bara rusar uppför ett innan till synes omöjlig torn. Likaså pendlar jag emotionellt under Vincents vakna timmar över saker han säger och val han gör. Men jag är med och engagerad hela tiden och jag vill veta vad som händer runt nästa hörn. Och hela tiden ger Atlus mig små pusselbitar som jag sätter ihop och får en större bild av hela historien. Att det även titt som tätt duggar anspelningar till saker både i spelet och till samhället i stort gör inte saken sämre.

Så Catherine har pussellösande, barhäng och moralsimulator. Även om man vid första anblicken inte förstår hur detta kan sys ihop till ett spel så faller bitarna på plats allt efter som. Atlus har lyckats väva ihop det hela med en stark röd tråd i en snygg anime kostym, med lagom stora västerländska armbågslappar för att det inte ska bli för obskyrt för oss i väst.

Dessutom ställer A-game upp med gratis speltid för Starcraftspelare som skall till Barcraften, evenemanget äger rum 11-14:30 på lördag och lämnar en halvtimme för transport till O’learys. Platser bokas genom Barcraft Malmö’s facebookgrupp.

För den som vill veta mer info om Barcraften finns följande att läsa på eventsidan på Facebook:
Då är det dags för BarCraft igen! Denna gången har vi tillgång till hela O’Learys på Swedbank Stadion. Alla skärmar, alla högtalare – precis hela stället – är till för oss BarCrafters! :)

Vi kommer att kika på matcherna från ASUS ROG Winter 2012 som spelas på Assembly i Finland.
Spelschema hittar du här och Assemblys officiella hemsida här.

Då finalen startar redan ca kl. 20 (svensk tid) så startar jag BarCraften vid 15, så att man hinner med både en och två öl till finalerna!

Vad man behöver göra om man vill komma:
1) Gå med i detta evenemanget
2) Boka bord på O’Learys

Denna gången behöver man boka bord på O’Learys om man önskar komma. Detta för att garantera att alla som bokat ska få plats. Även om alla borden blir fullbokade kommer man ju kunna hänga i baren och följa det därifrån, men att boka bord är att rekommendera om man vill kunna käka och så! :)
Bordsbokning gör man genom att ringa eller maila O’Learys direkt.
Telefonnummer O’Learys: 040-672 85 41 samt 073-688 16 33
Mailadress: swedbankstadion@olearys.se OBS! Bokar du via mail så är inte bokningen klar förrän du får en bekräftelse!

OBS! Det finns 200 bordsplatser totalt! Efter dessa är slut får man sitta på bänkar och/eller i baren!

Det är ingen åldersgräns om man vill komma dit! Går hur bra som helst att boka bord även om man inte har åldern inne för öl.

Jag hoppas vi ses på lördag!

Jag tillhör den lilla skara Final Fantasy-fans som faktiskt genuint gillade Final Fantasy XIII. Var det för linjärt? Jag skulle faktiskt svara nej, men det hade otroliga problem med takten som historien berättades, vilket gav en känsla av att man rörde sig alldeles för långsamt framåt. Detta blandat med en något för invecklad historia för sitt eget bästa, och ett par riktigt urusla karaktärer (Vanille…) så nådde FF XIII aldrig upp till sin fulla potential.

När Square Enix utannonserade Final Fantasy XIII-2 så var jag minst sagt skeptisk. Jag ogillade skarpt resultatet utav förra gången som Square Enix gjorde en direkt uppföljare till ett Final Fantasy, Final Fantasy X-2. Dessutom så ansåg jag att Final Fantasy XIII slutade där det skulle.

Final Fantasy XIII-2 tar vid tre år efter slutet utav Final Fantasy XIII, och öppnar upp med att Lightning (en av protagonisterna i från föregångaren) saknas – eller gör hon det? Endast Serah, Lightnings syster, verkar i huvudtaget komma ihåg henne. Men så en kväll kraschar det något som tros vara en meteorit, som för med sig den unga Noel – som hävdar att han har skickats utav Lightning för att hjälpa Serah rädda världen och hitta tillbaks till hennes syster. Tidslinjen är nämligen i oordning berättar han, och de måste rätta till den för att världen ska bli som den ska vara.

Man kan inte anklaga Final Fantasy XIII-2 för att ha den bästa storyn i serien, men den gör sitt jobb – och den är ofta betydligt enklare att smälta än sin föregångare. Men det är också här Square Enix gör sitt första misstag, XIII-2 refererar sin föregångare alldeles för ofta, fastän det ofta inte behövs för att berätta sin egen historia. Detta gör så att de som inte har spelat föregångaren kommer att bli betydligt mer förvirrade över vad som faktiskt pågår.

Final Fantasy XIII-2 lånar mycket från en utav Square Enix mest populäraste spel, klassikern Chrono Trigger. Hela spelupplägget bygger nämligen på tidsresande där man måste genomföra vissa mål för att låsa upp en ny plats eller tidsålder. Och detta är något som Square Enix faktiskt lyckas riktigt bra med, man vill hela tiden låsa upp nya tidsåldrar för att se hur platserna har förändrats – eller låsa upp en alternativ tidslinje för att se hur framtiden skulle ha sett ut om andra händelser skulle ta plats. I vilken ordning man låser upp dessa är ofta dessutom upp till spelaren, vilket ger en helt annan frihet än föregångaren.

Stridssystemet är nästintill identiskt med föregångaren, endast ett par mindre detaljer har lagts till, så som möjligheten att tala om vilken fienden ens kamrater ska anfalla. Dock så har crystarium-systemet, som man utvecklar sin karaktärer med, blivit än mer simpelt än sin föregångare – så pass simpelt att det nästan inte känns som någon poäng med det, spelet skulle lika väl kunna utveckla karaktärerna automatiskt.

Nytt är också att det endast finns två spelbara karaktärer, Serah och Noel. Den tredje personen i striderna har byts ut mot monster som man kan fånga a lá Pokémon. Varje monster utvecklas individuellt, vilket ger flera timmars experimenterande för att hitta rätt monster som passar i din grupp.

Presentationen är som alltid med Square Enix riktigt bra. Nästan alla storydrivande sekvenser gjorda helt med spelets egna grafikmotor, och det ser för det mesta helt fantastiskt ut. Men det finns ett par sekvenser i spelet där framerate:n dippar, vilket känns märkligt i ett Final Fantasy där de alltid verkar reda ut kvalitétsmissar som dessa. Dock så är musiken ett nytt lågvattenmärke för serien, endast ett fåtal låtar är minnesvärda – resten består mestadels utav jpop och japansk jazz som till råga har översatts till engelska vilket får en oftare än inte vilja stänga av ljudet.

Detta är också första gången som det utvecklas DLC (nedladdningsbart innehåll) till ett Final Fantasy – inget ont med det, ofta är det bara positivt. Men när man går in på ett Casino där man kan spela olika minispel och väljer ett alternativ i menyn och får fram “Will be unlocked with future DLC” så blir man så långt utkastad ur spelvärlden man bara kan bli. Får hoppas att Square Enix skärper till sig i framtiden när det kommer till den här typen utav innehåll.

Final Fantasy XIII-2 har ett mer klassiskt upplägg än sin föregångare, så de som inte gillade föregångaren kan ändå ha en hel del att hämta. Dock så får jag nog höja ett varningens finger till de som inte spelade Final Fantasy XIII – man kan självklart spela det här spelet ändå, men många delar utav storyn kommer att vara minst sagt förvirrande (trots att man får några sidor med text som förklarar storyn i föregångaren).

Kraid kommer självklart att vara på plats i form av Stockholmskorrespondenten Peter Ahonen. Under mässans två dagar kommer han att fota, twittra, rapportera om själva mässan och spelturneringarna och intervjua en del intressanta personer. Men, finns det något annat Peter bör hitta på? Någon han bör snacka med? Något han måste rapportera om? Något han måste fotografera, eller någon han måste klämma på?

Kom med förslag, er önskan är Peters lag!

PDF-versionen hittar du på sidan 21 i City Lund här.

CCP Games lät för ett par veckor sedan meddela att deras kommande spel Dust 514 kommer att stödja USB-tangentbord och -mus, vilket i mina öron låter mycket trevligt och ett bra köpargument. Det är förövrigt inte första gången ett spel till PS3 har denna funktionalitet, redan 2007 kunde vi njuta av den PC-precision i Unreal Tournament III.

Med detta hoppas jag att fler utvecklare gör det möjligt att spela med tangentbord och mus på konsol, så att vi slipper åbäka oss med handkontroller i såpass utpräglade tangentbordsspel som FPS och RTS.

Tangentbordsidkare, förenen eder!

Add On är en podcast som från och med i söndags kommer att släppas som ett komplement till varje avsnitt av P3 Spel. I poden hör vi Angelica och Samson, och den ligger på en helt annan nivå av nördighet än moderprogrammet. Där P3 Spel för mig ibland kan kännas lite väl casual och anpassat för en bredare publik får Angelica och Samson i Add on möjligheten att grotta ner sig i allsköns ämnen.

Det som fick mig hooked redan på första avsnittet var att det snackas om peka-och-klickaspel, något som alla som känner mig vet är min absoluta favoritgenre. Kombinationen av SR:s proffsiga produktion och möjligheten för Angelica och Samson att nörda ner sig gör P3 Spel: Add On till min (och din) nya måstespelpodcast!

Kolla in första avsnittet av Add On här, eller tanka ner det från P3 Spels flöde på Itunes.

Fotnot: Bilden på Angelica och Samson tillhör Sveriges Radio, men det är min förhoppning att mina goda ord om deras program väger upp för den skamlösa bildstölden.

Som en person som diggar det sociala samspelet har jag skaffat många vänner inom större delen av nördsfären. Majoriteten av dem är unga män och förvånansvärt många av dessa är underbara pågar är singlar. Efter senaste träffen jag var på LevelUp där jag såg gamla par umgås och nya potentiella partners som träffade varandra har jag funderat och disskuterat en hel del vad som egentligen är grunden till och varför så många härliga nördar inte har någon att krama på natten.

Det är inte bara jag som funderar på detta. Dokusåpavärlden har snappat upp på det, i Sverige söker tv-bolag deltagare till lajvare söker fru. För att inte tala om GeekLove, dokusåpan som handlar om speed dating på comicon. Jag tycker att GeekLove är jättevackert, men ser ju klart att poängen med serien är att skratta åt de fåniga nördarna, deras samlingar och cosplaydräkter. Faktum kvarstår att när två mandalorians speed dateade, gick på sin första date och det verkade klicka, fällde jag en tår eller två.

Det verkar som att myten om den ensamma nörden som aldrig kommer att hitta någon är ytterst verklig och att den påverkar oss nördars och våra liv mer än vi tror.

Både i dessa serier och i verkligheten verkar det som att meme’n ”Forever Alone” eller myten bakom den ligger till grunden för mycket. Det verkar som att myten om den ensamma nörden som aldrig kommer att hitta någon är ytterst verklig och att den påverkar oss nördars och våra liv mer än vi tror. Jag känner många som träffat folk på konvent och som funnit kärleken till varandra genom deras gemensamma intresse. Finns det något finare sätt, förutom att rädda någon ur ett brinnande flygplan, att hitta kärleken på?

Några som vet vad jag menar är André och Fanny som just nu sitter fast i ett konvent/spelträff inducerat långdistansförhållande. Jag mötte upp för att få reda på lite mer om hur det var när de träffades.

Chrishka: Så hur träffades ni?
Fanny: Vi träffades första gången på Terebi Gemu’s tv-spelsträff PowerUp sommaren 2011.

Chrishka: Var det där ni blev ett par?
André: Nej, men efter den träffen började vi prata med varandra.
Fanny: Vi bor en bit ifrån varandra så vi höll kontakten via skype, sen träffades vi igen nu på LevelUp, och där blev vi tillsammans.

Chrishka: Det pratas mycket om att gamers och nördar kommer vara ”forever alone”, i min text förklarar jag min tes att det är en myt som kan krossas om fler deltar på träffar och nördiga events.
Fanny: Det tror jag absolut att det stämmer, om man åker på träffar och träffar fler personer med samma intressen tror jag absolut att man kommer (eller att chansen iallafall är större) att man träffar någon annan gamer eller nörd.

Chrishka: Har ni haft tidigare förhållanden? Var det med nördar? Träffade ni dem på konvent?
André: Nope aldrig.
Fanny: Ja, jag har haft förhållande förut och två av dem var nördar. Jag träffade dem dock inte på konvent. Vad jag har märkt är att utanför träffar eller liknande, där ”gömmer” folk sitt intresse mer. De är inte så öppna med sitt intresse och det blir därför svårt att urskilja gamers och nördar ur mängden.

Chrishka: Ni bor ju en bit ifrån varandra, kommer det inte bli svårt att bara träffas på träffarna? Eller löser ni det på andra sätt?
André: Haha vi träffas så ofta vi kan, men det är svårt att inte få kramas.
Fanny: Även om Lund och Göteborg är en bit ifrån varandra så råkar det vara väldigt förmånliga tågförbindelser mellan våra städer. Man får utnyttja lov och helger, helt enkelt.

Chrishka: Tror ni att framtida träffar kommer att vara annorlunda eftersom ni nu har en partner på träffarna?
André: Har ingen anledning att Inte gå på dem, innan kan det ha varit liksom… hmm jag kan ju gå eller så kan jag stanna hemma, nu är det mer… FÅR TRÄFFA FANNY!!!
Fanny: Jag vet inte om det kommer ändras egentligen… Eller, lite kanske. Det kommer nog bli mer som att man är en enhet som går på träffen istället för att det är två individer som går. Det gör mig dock inget, för samtidigt som man kanske missar vissa grejer på träffen får man uppleva annat. Man får se det som ens partner gör på träffen, för även om man har samma grundintresse kan man ha olika ”subintressen”, så att säga. T.ex satt jag ju med André när han spelade Magic, något som jag aldrig skulle ha gjort på egen hand.
André: Och jag satt med när Fanny spelade igenom Braid, harry Potter och m Portal 2.

Chrishka: Hur stor roll spelade det att Fanny skulle till LevelUp?
André: Jag hade nog gått dit ändå, men det gladde mig lite att veta att hon skulle dit för att hon är ju en trevlig tös.

Chrishka: Hur stor roll spelade det att André skulle till LevelUp?
Fanny: När jag åkte till LevelUp så hade jag faktiskt ingen aning om att jag skulle åka därifrån med en pojkvän, så att André skulle dit var mest bara… ”Åh, vad kul, jag får träffa en som jag träffade i somras!” Det var flera personer som jag kände så för, så jag hade gått även om André inte skulle dit.

Chrishka: Fanny du har ju sagt att det var lite ”love at first sight”, fanns det inga känslor hos någon av er innan träffen?
André: Hmm nja kanske lite, men det är väll mer… ”Hon är en tjej som är trevlig… kanske ska lära känna henne”.
Fanny: För mig kändes det lite som ”love at first sight” eftersom vi egentligen inte umgicks något särskilt på sommarträffen. Jag kom senare till träffen och André åkte tidigare, och det jag egentligen minns av André från sommarträffen är när han och några till tävlade om vem som hade värst allergier. När vi chattade var han en riktigt trevlig kille som jag ville lära känna som vän. Kärlekskänslor fick jag ”inte förrän” andra dagen vi egentligen umgicks.

Ibland kanske inte kärleken är stark nog att klara sig i den riktiga världen, ibland kanske personen du träffade på konventet inte är redo för att möta världen tillsammans med någon annan och ibland visar det sig att den underbara personen från träffen egentligen är allt annat än underbar.

Allt är dock inte guld och gröna skogar med konventskärlek eller träffkärlek. Det är inte alltid som det fungerar som du trodde det skulle göra. Ibland kanske inte kärleken är stark nog att klara sig i den riktiga världen, ibland kanske personen du träffade på konventet inte är redo för att möta världen tillsammans med någon annan och ibland visar det sig att den underbara personen från träffen egentligen är allt annat än underbar. Beroende på vad som sker och om det tar slut, hur det tar slut, kan påverka din framtid på träffarna rätt hårt.

Så jag skulle råda folk att försöka ta det lite försiktigt, inte ragga för hårt och inte kasta sig in i något. Finns det något mellan er så kommer det komma, försök träffas och umgås utanför träffarna. Lär känna varandra och se om det finns något du tror ni kan bygga på innan du släpper tyglarna till ditt hjärta helt. Det kan vara jobbigt med folk du varit kär i på träffarna, i synnerhet om er historia fick ett dåligt slut. Men träffarna är fyllda av trevliga människor och det finns många andra att umgås med.

Jag avslutar med frågan varför inte folk tar för sig mer, varför besöks inte alla dessa underbara konvent av fler personer, varför tar inte fler tillfället i akt att umgås utanför den nätbaserade världen? Är det rädsla för att personen skall vara konstig? Alla är vi konstiga på nått sätt, ofta tydligare på nördträffar och spelträffar. Kärleken finns där ute och det finns garanterat en konstig person som matchar din konstiga person, men för att hitta varandra måste ni träffas. Det gäller bara att hitta den rätta, uppföra sig vettigt och vara trevlig. På det sättet kanske ni bägge har någon att kramas med på nätterna i framtiden.

Men tills dess så får ni, kära läsare, gärna komma med önskemål om vilka spel ni vill spela med oss och varandra. Vi gör det här lika mycket för er som för oss själva. Så släng iväg en kommentar med titel och plattform.

Och gå gärna med i våran steam-grupp Kraid.se så slipper ni kanske vänta tills på måndag för att spela med oss.

Även om det fortfarande bara är i ett osäkert planeringsstadie så tror jag det kommer bli fett!

Förutom Kraid och min twitter kommer information även upp på:
Facebookgruppen http://www.facebook.com/groups/165091530242404/
Barcraft Malmös nystartade twitter: @barcraftmalmo

Har du sett klippet? Har du inte möjlighet att se det? Läs texten om projektet i stället då. Fattar du vad det handlar om? Bra, då kör vi!

Det där med 400 000 dollar för att göra spelet och spela in en dokumentär om det var ju inga problem. I skrivande stund, drygt ett dygn senare ligger summan som fans lagt i projektet på 1 333 024 dollar. Och då har vi 32 dagar till på oss att bestämma om vi vill stöda Double Fine eller inte.

Vad vi bevittnar här kan vara ett nytt sätt att skapa spel. I stället för att gå genom en utgivare som ska säga sitt och diktera villkor för spelet kan utvecklaren ges total kreativ frihet och kringgå mellanhänderna. Det har gjorts liknande grejer innan, det ska erkännas. Bland annat av Radiohead med plattan In Rainbows och spelsamlingarna Humble Indie Bundle, där köparna själva väljer vad de tycker är rimligt att betala. Notch gjorde det även med indieundret Minecraft. Där kunde vi spelare köpa och spela alpha-versionen och fick då fullversionen av spelet när det släpptes. Ett koncept som visade sig otroligt framgångsrikt och gjorde Notch till en väldigt förmögen man.

Enligt Tim Schafer ska allt från concept art till musik diskuteras och han lovar att spelarnas input kommer att ha inverkan på hur spelet kommer att se ut i slutändan.

Men vad som, såvitt jag vet, är nytt med Double Fines projekt är att de som donerar 15 dollar eller mer inte bara får spelet på releasen, utan också får tillgång till ett community där de kan komma med synpunkter på spelet under dess process. Enligt Tim Schafer ska allt från concept art till musik diskuteras och han lovar att spelarnas input kommer att ha inverkan på hur spelet kommer att se ut i slutändan.

Den del av mig som tycker att Tim Schafer är bäst i världen på att skapa spel i den bästa spelgenren i världen hoppar och skriker av lycka över Double Fine Adventure, och jag har tänkt investera minst 15 dollar i det för att få tillgång till spelet och communityt.

En annan, lite förnuftigare del av mig, tänker att om det gå bra för Double Fine, vad är det då som stoppar andra utvecklare att säga till spelcommunityt: ”Vi tänkte göra ett spel, det kommer bli skitbra, ge oss era pengar i förväg!”. Finns det en risk att uvecklarna i och med sådana här projekt slipper ta onödiga risker? Kan det leda till att man låter spelarna betala för en idé som kan bli skit i slutändan utan att spelarna kan få sina pengar tillbaka? Är det ett steg i ledet mot latare utvecklare?

Jag tror inte att det är Double Fines avsikt att casha in på ett spel som ännu inte är färdigt, och jag tror och hoppas att spelet kommer bli årets absolut bästa. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka lite i de banorna.

Vad tror du?

Pdf-versionen av sidan har du på sidan 17 i City Malmö här.

Mycket koncentrerad Final Fantasy XIII-2-grinding.

Egentligen har jag grindat så länge jag har spelat, men mest påtagligt blev det nog när jag spelade Final Fantasy VI första gången. Efter att ha dött ett gäng gånger på bossar tvingades jag gå tillbaka och samla erfarenhetspoäng för att knäcka dem. Det var då jag upptäckte att man ju faktiskt kunde gå upp massvis med levlar och så att säga tokäga ihjäl bossen. Vilken känsla! Det finns inte mycket jag älskar så mycket i spel som att vara riktigt kraftfull.

Men att vara kraftfull får absolut inte uppnås genom fusk. Det förtar hela upplevelsen. Jag vill kunna känna att jag verkligen har fått lön för mödan när jag sprungit runt i cirklar och letat fiender i flera timmar. Blod, svett och tårar, det är vad som bygger en riktigt övermäktig rollspelskaraktär! Resultatet att kunna förpassa feta bossar till de sälla jaktmarkena är inte nödvändigtvis den bästa känslan. Jag uppskattar också själva grindandet på vägen dit, och njuter i stora drag när varje liten strid drar in erfarenhetspoäng och blir lite blöt i brallan varje gång jag läser texten ”Level up!”.

När andra letar  guilds och raidar feta bossar kan jag ödsla timmar på att plocka rätt blommor för att kunna göra de fetaste dryckerna.

Det är dock inte bara i Final Fantasy och liknande japanska rollspel jag gillar att grinda. Allt ställdes på sin spets när jag började spela World of Warcraft lagom till releasen. När andra letar  guilds och raidar feta bossar kan jag ödsla timmar på att plocka rätt blommor för att kunna göra de fetaste dryckerna eller slår ihjäl lätta fiender för att kunna döda de där elite-monstren utan att ens börja svettas.

I dag spelar jag inte MMORPG, och det är en jäkla tur, för frågan är hur mycket vettigt jag skulle få gjort om jag fortsatt. Det finns även andra nackdelar med att älska grinding och att vara bäst. Jag kan inte tycka att jag har klarat till spel som Skyrim eller Dark Souls bara för att jag knäppt sista bossen på nosen och skrattat i ansiktet på honom. Nej, klar är jag först efter att jag hittat det absolut fetaste vapnet och gärna levlat alla färdigheter till maxnivå, även sådan jag aldrig använder. Många gånger måste jag till och med börja om efter att jag har spelat en stund för att jag misstänker att jag inte har den optimala builden på min karaktär. Då är det bara att googla till sig den mest effektiva builden och börja om på nytt, för på något annat sätt kan vi ju inte ha det!

Vad tycker du? Grinding, helt underbart eller ett onödigt ont? Lider du som jag av att känna dig tvungen att hitta optimala builds och levla på absolut bäst sätt?

]]> http://www.kraid.se/2012/02/du-kan-kalla-mig-grinderman/feed/ 11 http://www.kraid.se/2012/02/gammal-oxfile-i-ny-kostym/ http://www.kraid.se/2012/02/gammal-oxfile-i-ny-kostym/#comments Mon, 06 Feb 2012 08:00:44 +0000 Henrik Häägg http://www.kraid.se/?p=15133 Det här är mitt absolut första modiga försök till att göra en riktig Videorecension! Jag vill ha så mycket input det bara går, för även ifall jag faktiskt blev ganska halv-nöjd, så finns det ju hundratals saker man kan bli bättre på! (att spela in röst va fan inte lätt!)