Snygg design. Tänk film. 300. Sin City. Men samma samma. Lite förändring. Ofta för mörk. Skakig kamera. Ok i 10 minuter. Sen illamående. Kontroll ok. Inte dålig. Inte jättebra. Sladdrig. Ljud intetsägande. Spel långtråkigt. Samma. Samma. Sen samma. Stäng av. Spela Devil May Cry. Eller God of War. Eller Madworld. Bloodforge bara kopia. Dålig kopia.

Joel uttråkad.

Några av problemen med spelet skulle säkert kunna avhjälpas av tillgång till en manual, något som inte ingår i recensionsutgåvan. Det är ett otroligt komplext system och det är väldigt knapphändig information om det i spelet. Att sätta sig med avancerade och dessutom dåligt konstruerade verktyg för att bygga om och modifiera din mechrobot utan minsta tillstymmelse till förklaring vad de olika sakerna innebär. Det är inte bara svårt, det är fruktansvärt frustrerande.

Fast ett frustrerande modifieringsverktyg går ju faktiskt att leva med, det går även att leva med att spelet inte har så bra förklaringar till hur du styr och kämpar med din stridsenhet. Det som däremot inte går att leva med är att spelet har en scanningfunktion för att upptäcka fiendeenheter. Det låter som en riktigt bra sak att ha när du ger dig ut i strid. Tänk om dagens stridsvagnar haft ett system som gjorde att de bara tryckte på en knapp så såg de information om vart fiendens stridsvagnar och fordon befann sig. Livet som stridsvagns förare hade blivit rätt så mycket lättare.

Problemet är att det inte är så det fungerar i Armored Core V, snarare tvärtom. Systemet tillåter nämligen inte att du skannar efter dina fiender samtidigt som du skjuter på dem. Det är som att stridsvagnens radar stängs av och förarna förlorar all möjlighet att hålla koll på fienden. Istället får de stackars stridsvagnsförarna desperat leta efter fiendens enheter med hjälp av en liten kamera som bara visar vad de har rakt framför sig.
Med ett sådant system känns det inte som det stora tuffa framtidsspelet jag förväntade mig. Istället för att sitta i timmar och spela, spenderar jag timmar med att misslyckas med att övertala mig själv att det inte är viktigare att städa, tvätta eller arbeta med jobbet på min fritid.

Och ett stort tack till den minst sagt dedikerade publiken som röjde och sjöng med (skrål-vrålade) så det stod härliga till. Ni var fantastiska.

Klick på LÄS MER för att lyssna på låtarna i samma ordning som dom framfördes kvällen i fråga. Enjoy.

Mega Man II: Dr Wiley Stage 1

Journey to Silius

The Legend of Zelda

Blue Shadow / Shatterhand

Shadowgate

Mega Man II: Dr Wiley Stage 1 – Encore

I grund och botten är Pandora’s Tower som vanligt en historia om en ensam man som ska rädda världen från en säker undergång. Men det är inte där det intressanta ligger, utan i relationen mellan huvudkaraktären Aeron och kärleksintresset Elena som har råkat ut för en förbannelse. Om hon inte konstant äter köttet från allsköns monster kommer hon själv att förvandlas till ett. För att lyfta förbannelsen måste hon äta av de tolv mästarnas kött, och det är upp till Aeron att fixa biffen, bokstavligt talat.

Tolv välgjorda pussel

De tolv tornen där mästarna huserar bjuder visserligen på strider med allsköns monster, men behållningen ligger i att hela tornen är uppbyggda som pussel som måste lösas, Zelda-style. Vart och ett av tornen har även ett tema, alltså finns det ett vattentorn, ett eldtorn etc. Själva grundbulten i Pandora’s Tower, både i strider och pussellösning är Aerons kedja. Den funkar likt Links hook shot men med många fler användningsområden. Dra i spakar, plocka upp prylar, snärja fiender och svinga sig är bara några av funktionerna. Det är även kedjan som Aeron använder i alla bossfighter och för att dra ut kött ur sina fiender.

Det var längesedan jag mötte bossar som ger mig så mycket både huvudbry och utmaning i rena tv-spelarskillz.

På tal om bossfighter. Även om tornens pussel är mästerligt uppbyggda och ibland riktigt kluriga är de ingenting mot bossarna. Det var längesedan jag mötte bossar som ger mig så mycket både huvudbry och utmaning i rena tv-spelarskillz. Vanligtvis ser jag bossar som ett hinder som ska övervinnas, men här ser jag fram emot varje ny boss och vad för djävulskt svårt knep utvecklarna har kommit på för att stoppa mig.

Hela tiden Aeron befinner sig i tornen för att kunna norpa åt sig ännu en bit mästarkött tickar en mätare ner stadigt men säkert. När mätaren når noll är Elenas förvandling till monster komplett, och får hon inget kött innan dess tar spelet slut. Hela tiden tvingas man alltså tillbaka till basen för att mata Elena, eller fixa utrustning och föremål från den mystiska lilla tanten Mavda. Man kan också välja att lägga sina surt förvärvade pengar på att köpa presenter till Elena. Varje liten grej man ger henne, eller trevligt samtal man har stärker banden de två turturduvorna emellan. Jag som normalt sett avskyr tidsbegränsningar i spel finner mig ständigt dragen tillbaka till Elena för att se vad hon hittar på, eller se om jag kan göra något för att få henne att tycka bättre om Aeron.

Går inte till överdrift

Pandora’s Tower är därtill mycket trevligt att titta på. Den japanska animestilen är sparsmakad och går aldrig till överdrift när det gäller det grafiska. Vad jag dock aldrig kommer förstå mig på är varför japanska karaktärer alltid ska envisas med att uttrycka alla sina känslor i små stön och skrik. Hur svårt ska det vara att föra en normal konversation utan att stöna till som vore de porrstjärnor mellan vartannat ord?

Tillsammans med Xenoblade Chronicles och The Last Story har Pandora’s Tower verkligen visat vad vi missar här i väst. Det är min förhoppning att både utvecklare och utgivare i fortsättningen vågar ta risker och översätta sådana här pärlor och släppa dem utanför Japan. Vi västerlänningar är inte så rädda för det “konstigt japanska” som de kanske tror, speciellt inte när det är så här väl utfört.

• Ifall du som jag ska hänga på det digitala låset, och vill spela så tidigt som möjligt, så har Blizzard gjort en liten guide där man listar ett par saker man bör göra innan det gyllene klockslaget slår till. Trafiken kommer alltså vara helt insane, och har man inte förberett sig tillräckligt mycket, så är risken stor att man blir utan speltid första natten. Länk till GUIDE

• Är du sugen på lite story, så har Blizzard släppt ett riktigt snyggt TECKNAT klipp där man får lite försmak om vad som skall hända. Länk till GRYMT KLIPP!

• Är man bosatt i Europa, och förtankat klienten före lördag den 12 Maj, så är man tvungen att ladda hem den igen. Blizzard har funnit saknade filer, och filerna finner du HÄR!

• Vet du vad som har hänt i föregående spel? FZ.se har gjort en skitbra resumé på vad det är som försiggår egentligen, och för er med språksvårigheter så är den på det eminenta språket, svenska. Länk till TEH HISTORY

• Är du osäker på vilken klass du vill ha? Vet du inte riktigt vad klasserna gör? IGN.com har gjort riktigt bra guider alla klasser: Barbarian Guide, Witch Doctor Guide, Monk Guide, Wizard Guide, Demon Hunter Guide

Detta är väl de saker jag kommer på just nu. Ligger du och ruvar på matnyttig information om spelet, dela gärna med dig! :)

Det som först drog mig till Fez var grafiken. I kombination med den välkomponerade bitmusiken skapar det en upplevelse som värmer mitt 80-talisthjärta. Men det är inte därför jag stannade. Fez bjuder på pussel som får mig att med glädje ta till penna och papper för att dechiffrera hemliga koder för första gången sedan 90-talet och jag njuter av varje sekund.

Fez handlar om en varelse vid namn Gomez. Gomez lever i en tvådimensionell värld och allt är frid och fröjd. Inte en enda djävulskub här inte, sådana kan ju helt enkelt inte existera. Men så en dag möter Gomez den mystiska Hexahedron som ger honom en fez. Med denna fez kan han uppfatta en tredje dimension och med en knapptryckning kan spelaren nu vrida perspektivet 90 grader. Men någonting fruktansvärt händer och Hexahedron splittras och nu är det upp till Gomez att använda sin nya förmåga för att finna delarna, bit för bit. Utan hexahedron kommer nämligen världen att kollapsa. Känn ingen press, Gomez. Du har bara hela världen på dina axlar.

På sätt och vis är det som att spelet sträckte sig utanför konsolens gränser och fortsatte på internetforum världen över som ett slags samarbetsspel.

Varje kub består av 8 bitar.  För att öppna dörren som leder ut ur den by Gomez kommer ifrån måste spelaren få en komplett kub. Genom hela spelet dyker det upp flera dörrar av den här typen som kräver ett visst antal kuber för att öppnas. För att klara av spelet behöver du bara samla 32 kuber men det finns en hel värld att utforska bortom den grundläggande rundturen. Väldigt lite av världens historia presenteras i klartext för spelaren men överallt finns det hemliga koder att dechiffrera för att få en helhetsbild. Med totalt 64 kuber att samla finns det en hel del hemligheter kvar att upptäcka efter den första genomspelningen.

Det är inte så ofta jag hittar ett pusselspel som bjuder på en utmaning utan att få mig att känna mig korkad och jag måste erkänna att det fanns några tillfällen då jag helt enkelt gav upp och vände mig till internet för att få svar. Det visade sig lyckligtvis att jag var långt ifrån ensam och att det pågick ett enormt samarbete mellan spelare som ville knäcka några av de mer svårlösta pusslen som finns i spelet. På sätt och vis är det som att spelet sträckte sig utanför konsolens gränser och fortsatte på internetforum världen över som ett slags samarbetsspel.

Jag vet inte om det var Polytrons avsikt men det känns nästan som att de allra mest svårlösta pusslen var skapade just för att få oss att samarbeta i världen utanför konsolen. Med tanke på hur många andra sätt spelet får oss att använda andra verktyg än bara handkontrollen för att ta oss fram skulle det inte förvåna mig det minsta.

Härom dagen fick jag en historielektion i form av ett blogginlägg av Samson Wiklund på Svampriket. Den handlade om trailern ovan och historien bakom Oliver North som figurerar i den. Att använda sig av en man med ett förflutet som North (läs Samsons krönika eller googla Contras-affären för mer info) i marknadsföringssyfte är i sig förkastligt, men vad jag också reagerar på är synopsis-trailerns tema. Nämligen rädsla.

Som de flesta vid det här laget redan har sett så kommer Call of Duty: Black Ops 2 att utspela sig i framtiden. Men inte någon avlägsen sci fi-framtid, utan år 2025. Ett bärande tema i spelet är att krig utkämpas med hjälp av obemannade vapen som stridsflygplan och tanks och att dessa kan hackas av motståndaren för att användas mot samma folk som det är menat att de ska försvara. Redan nu används drönarflygplan till allt möjligt, och tydligen är vi nära helt förarlösa stidsflygplan.

Inga film- eller spelexplosioner här inte, utan sådana där riktiga som, ni vet, förvandlar oskyldiga barn till köttfärs.

Vad det kommer att innebära för framtidens krigsföring har jag inte en aning om. Fan, jag har ju inte ens gjort lumpen! Vad jag vet, däremot, är att jag inte tycker det är okej att spela på folks rädsla för sådana här allvarliga grejer. I synopsistrailern ovan sitter den bevisat kriminelle, *host* Contras-affären *host*, Oliver North och snackar om att vi inte vet hur framtidens krig kommer att se ut och vi matas med skrämmande bilder på vapen, stridsflyg och explosioner. Verkliga sådana. Inga film- eller spelexplosioner här inte, utan sådana där riktiga som, ni vet, förvandlar oskyldiga barn till köttfärs. Det hela liknar ett klipp ur en Discovery-dokumentär mer än en speltrailer eftersom det är högst verkliga fenomen som tas upp i den.

“Jag tror inte att den genomsnittlige amerikanen kan greppa hur våldsamma krigen håller på att bli.”, säger Oliver North, och sedan fortsätter skrämselpropagandan. Lasrar, obemannade stridsflyg och terrorister som kommer hacka hela arméer. Jag vet inte hur det är med er, men jag blir skiträdd och ser inte alls fram emot morgondagens krig.

Jag antar att snubbarna på Activision high-five:ade som galningar när de fått med en riktigt cool krigsexpert som Oliver North. Jag tror att samma snubbar fist-bump:ade för glatta livet när de såg sin synopsistrailer och sa “Hey bro, fatta vad coolt kidsen kommer att tycka det är att vi knyter an våra spel till verklighetens krig så mycket det bara går!”.

Vad Call of Duty-fansen tycker har jag ingen aning om. Men med tanke på att många av dem är kids i tidiga tonåren som förmodligen inte har jättelätt att skilja fakta från fiktion tycker jag att trailern är direkt osmaklig. Okej, när jag såg den första reveal-trailern tänkte jag att det kanske kunde bli ett coolt pang pang-spel, men synopsistrailern fick mig att tänka om. Jag är inte längre sugen på att delta i framtidens krig på min konsol eller pc. Kanske är det att jag som utrikesredaktör varje dag läser och skriver om människor som dödas av avancerade vapen som gjort mig cynisk och misströstande, men nej tack, Activision och Treyarch. Den här sortens skamlöst utnyttjande av folks rädslor får 14 mögliga bajskorvar i betyg från mig.

Jag antar att alla inte tycker som jag, så jag vill gärna höra din åsikt om trailers som knyter an till verkligheten på ett sådant här sätt. Bra eller bajs?

På senare år har jag dock inte varit lika välbevandrad i Naruto-universumet, men blev genast lockad när jag fick möjligheten att recensera ”Naruto Shippuden: Ultimate Ninja Storm Generations”, som både har ett stort namn, och innehåll.

Recap

För den som inte är särskilt insatt i Naruto finns det här inga hinder, story-läget består av flera enskilda historier som fokuserar på endast en karaktär i taget, ända från första avsnittet fram till där serien är idag. Läget blandar både sekvenser från animen, med ett par nygjorda scener som endast hittas i det här spelet – alla är väldigt välgjorda och trevliga att titta på, detta är mellansekvenser som man inte ska hoppa förbi.

Det här läget fungerar bra både för de som vill lära sig grundelementen i Naruto-universumet, bara konsumera en bra story, eller som för mig – en snabb tillbakablik till hur storyn har utvecklats fram till idag.

Rasengan! Chidori! Sharingan!

Man kan inte anklaga Naruto Shippuden: Ultimate Ninja Storm Generations för att vara världens djupaste fighting-spel, det är långt ifrån det. Man har en ganska begränsad rad attacker man kan genomföra, men matchens utgång beror ändå till väldigt stor del utav att man kan behärska när man ska använda sina specialattacker, föremål, distansattacker samt när den bästa tiden är för att ladda upp sin chakra.

Tre mätare måste man hålla koll på; sin hälsomätare, chakra samt en som visar på hur många kringmanövrar man kan göra (förvandla sig till en stock och dyka upp bakom motståndaren).

Ens chakra används inte bara för att genomföra specialattacker så som Sasukes ”Chidori”, alla har även en lättare specialattack, samt möjligheten att använda sin chakra för att skicka iväg kraftfullare kunais, bland annat. Chakran går när som helst under matchens gång att ladda upp, men under tiden man gör detta är man ett lätt mål för motståndaren.

Med sig i striden har man även olika föremål, så som bomber och andra föremål som exempelvis ökar skadan man delar ut med en viss procentsats.

Timing, en del taktik och en gnutta tur är det viktigaste för att gå vinnande ur striden. Men samtidigt är det en väldigt trevlig balans i och med det att det är väldigt enkelt att bara plocka upp kontrollen och spela ett par matcher mot en kompis; det tar inte lång tid att komma igång.

Matigt innehåll och ögongodis

Ett maffigt storyläge, flera olika multiplayer-lägen (både offline och online) samt flertalet andra sätt att spela på (t.ex. ett survivor-mode) gör att det finns en hel del innehåll att plöja igenom. Lägg där till cirka 70 upplåsningsbara karaktärer, mängder med upplåsningsbara föremål och filmer för hardcore-fansen betyder att Naruto Shippuden: Ultimate Ninja Storm Generations kommer att hålla en sysselsatt i åtskilliga timmar, om man så önskar.

Likt CyberConnect2s tidigare spel i år, Asura’s Wrath, är grafiken helt magnifik. Striderna utspelar sig i ett 3D-rum, men karaktärerna och omgivningarna är uppritade i en typ av pseudo-2D – färgerna och detaljerna är riktigt fina. Närmare animen än så här kommer man knappast inte.

I Silent Hill 2 följer vi James Sunderland som fått ett brev från sin fru. I brevet står det att hon väntar vid deras speciella plats. Dock har fru Sunderland varit död i 3 år, så det är en tämligen förvirrad James som vi styr runt i det öde och skruvade Silent Hill. På sin resa träffar vi på några andra karaktärer som är minst lika trasiga och fucked up som James själv.

I Silent Hill 3 slängs vi in i en mardröm direkt. Ett övergivet tivoli sånär på hemska monster. Med ett ryck vaknar Heather upp på ett fik i ett köpcentra. När hon lämnar fiket för att bege sig hem kommer en privatdektektiv fram till henne. Han säger att han har information om Heathers förflutna och vill att hon ska följa med honom till Silent Hill. Heather vägrar och slinker ut genom ett fönster på damtoaletten. När hon kommer tillbaka in i köpcentret är det helt övergivet. Eller? Ganska snart stöter Heather på ett av många monster och börjar sin mödosamma resa mot mötet med sitt förflutna.

Det dåliga

Först och främst så är det synd och skam att det första Silent Hill 1 lyser med sin frånvaro. Särskilt som Silent Hill 3 anspelar mycket på första spelet i serien. Jag spelade Silent Hill 1 när det begav sig sommaren -99, och redan där var jag vettskrämd. Allt från den skruvade storyn till galna fiender till den onda ljudbilden. Samtidigt som jag inte vågade spela efter det att mörkret fallit utanför fönstret så kunde jag inte sluta spela. Tur att det var sommar och dagarna var långa.

…men det ser fortfarande ut som ett gammalt Playstation 2 spel.

Men bortser man från denna miss så är det grafiken som känns sämst. Särskilt i Silent Hill 2 undrar man var fan HD:n är. Visst, texturerna är uppblåsta lite och inte i 4:3 format, men det ser fortfarande ut som ett gammalt Playstation 2 spel. Att man dessutom lyckats förstöra dimman, som var en teknisk lösning för att ”kringgå” PS2:ans begränsningar, är bara tragiskt. Stor del av dimman, och känslan den gav, var att man inte såg fienderna innan ens lilla radio sprakade varnande om deras närvaro. Nu tvingades jag springa runt hela tiden med kameran riktat så jag sprang mot den för att undvika se fienderna i förväg. Silent Hill 3 är något bättre rent grafiskt, men det känns som en effekt av att orginalet hade bättre grafik.

Kontrollen är väl inte den bästa, men samtidigt tycker jag ändå att den har sin plats. Lite för att bygga på utsattheten i spelen, men mest som ett minne om hur det har varit och hur spelkontroll har utvecklats genom åren. Skönt är att man kan välja mellan två olika kontrolltyper, där den ena typen är betydligt mer tungrodd och besvärlig än den andra. Tänk ”tank”kontrollen från de första Resident Evil spelen.

Det bra

Den fantastiska ljudbilden som konstant skrapar och river i min hjärna.

Det som verkligen står ut, framför allt i Silent Hill 2, är stämningen. När man utforskar Silent Hills dimmiga gator eller trånga korridorer i övergivna hus, får man hela tiden känslan av att något är fel. Fruktansvärt fel. Den daterade grafiken (trotts HD-fieringen) målar dock upp nergågna och spöklika omgivningar. Men det som bidrar mest är den fantastiska ljudbilden som Konami har skapat, som konstant skrapar och river i min hjärna. Den får mig att smyga runt hörnen, tänka både en och två gånger innan jag ens tar ett steg och den bär upp den konstanta känslan av obehag. Allt från bakgrundsljud till monsternas stönande känns väl genomtänkt och väl producerat. Framför allt i Silent Hill 2. Tyvärr lider Silent Hill 3 av att man emellanåt kan märka var ljudlooparna startar och slutar.

Man har dessutom spelat in dialogerna igen. Och trotts att jag var lite skeptisk när jag hörde det först har dom gjort ett riktigt bra jobb. Dialogerna känns mindre styltiga än rösterna från originalet. Och efter massiva protester från fans, kan man i Silent Hill 2 välja själv vilken av dom man vill användas även om man fortsätter på ett sparat spel. I Silent Hill 3 får man dock nöja sig med de nya rösterna.

Jag gillar även att spelet inte skriver spelaren på näsan. Man får leta ledtrådar, tänka till och ibland dra sina egna slutsatser när det gäller handling och ibland story. Man får väldigt sällan någonting gratis. Man får leta och leta, pussla och pussla. Och med den tryckande känslan av fel som nästan konstant ligger över en som ett tjock duntäcke, så är det inte alltid det lättaste.

Summa summarum

Jag väljer att helt ignorera det där ”HD” som står i titeln. För som skräckspel är både Silent Hill 2 och 3 ruggigt bra. Ja , som ni kanske förstår tycker jag att 2:an är strået vassare, men har man spelat 1:an tidigare så håller 3:an sig riktigt bra också. Vill man veta var den riktiga skräckgenren tog vägen efter att Resident Evil svängde fel, så är det här man ska leta. Att jag valde att spela med mina kassa tv-högtalare istället för mina fina surroundhörlurar för att ljudet var för bra, är bara början på hur Silent Hill kan få dig att skita knäck.

Pdf-versionen ar sidan hittar du på sidan 25 här.

Att som superhjälte kunna röra sig i en sandbox-värld är en subgenre som fortfarande väntar på sitt genombrott. Båda spelen visar att superhjältespel på det stora hela kan göras bra, även om båda titlarna lider av brister som att varken Prototype eller Infamous har särskilt spännande eller djupa berättelser. Som en novis inom serietidningsvärlden har jag upplevt en mängd världar vars mångsidighet och innehåll skulle göra sig väldigt bra som superhjältesandlådor. Det är något speciellt med författare som Garth Ennis och Warren Ellis och hur skruvade versioner av vanliga teman de lyckas trycka fram ur sina hjärnor. Själv har jag två favoriter från deras hjälterepertoar som jag tror skulle passa utmärkt i spelform, och mer bestämt i sandlådeformat. Så motiveringarna nedan kan ni också se som solida lästips för den serietidningsnörd som säkert lurar någonstans i varje gamer. Kom gärna med egna tips om serietidningar som skulle bli bra sandlådespel!

The Boys (Garth Ennis och Darick Robertson)

Vad händer om världen svämmar över av superhjältar? Där supermänniskor finns i allt från Vita Huset till cracköversvämmade ghetton? Reaktionen från myndigheterna är basen för handlingen i den här hejdlöst våldsamma och underhållande serien. Man tillsätter en specialgrupp med tränade proffs vars superkrafter kallas på när supermänniskor beter sig svinaktigt mot allmänheten.

I huvudrollen ser vi Hughie, en karaktär modellerad efter skådespelaren Simon Pegg, som även har skrivit förordet i första numret. Efter att ha fått sin flickvän pulvriserad av en vårdslös superhjälte tar han värvning i den CIA-liknande organisationen och tilldelas superkrafter genom en kanyl. Det är nämligen så hjältekrafter uppstår i The Boys. Medlet som sprutas in i ådrorna finns i koncentrerad form hos regeringen, men även i sunkig, utblandad gatu-form. Därför är superkrafterna hos ghettohjältarna ofta vekare och märkligare. Men Hughie får ”the good stuff” och utvecklar enorm fysisk styrka. Sedan bär det av in i den vrickade och konspirationsmättade världen av korrupta Stålmannen-wannabes och nymphomanrobotar.

Spelet i fråga skulle hamna någonstans mellan Infamous och Saints Row, då The Boys är ganska over the top och rikt på barnförbjuden humor. Men filosofiska frågor som vi känner igen från Infamous dyker upp även i The Boys.

Desolation Jones (Warren Ellis och J.H Williams III)

Desolation Jones har inga egentliga superhjältekrafter. Hans enda ursprungliga kraft var att vara ett illa omtyckt fyllo anställd av MI6. Hans förmågor som fältagent förminskades avsevärt av att man kunde tvätta bort målarfärg med hans blod, så MI6 ansåg honom vara en perfekt kandidat för ett nytt super-agent program.

Vad som följde var en våldsamt upphottad version av de klassiska scenerna i A Clockwork Orange. Jones pumpades full med kemikalier som förhindrade sömn under ett helt år, samtidigt som han matades med våldsamheter, brutal verklighet och misärfakta. Det som kom ut ur sjukhuset var en man helt obrydd av smärta, våld och död.

Nu lever Jones som pensionerad fältagent i Los Angeles. Staden är i hemlighet en slags anstalt där föredettingar har tillåtelse av sina respektive myndigheter att leva, så länge de inte reser utanför stadsgränserna. Staden är full av märkliga ex-agenter som utsatts för olika medicinska ingrepp. En kvinna som skulle ha blivit den perfekta honungsfällan för män fick istället motsatt effekt, och nu radierar hon feromoner som väcker intensiv rädsla och hat i alla människor omkring henne. Förrutom Jones då, som blev inkapabel att känna dessa känslor efter att ha upplevt döden ett år i sträck. En annan av Jones vänner behöver bara äta en gång per kvartal. När han gör det måste han dock konsumera obscena mängder rått kött. Han brukar således trycka in ett par metallproteser i munnen och besöka närliggande kohagar när det knorrar i kistan.

Den här sortens ”superkrafter” är vad som erbjuds i Desolation Jones. Vrickade medicinska experiment. Det finns inget original-GTA som skulle gå upp mot att få undersöka den här versionen av Los Angeles i sandbox-form. Uppslagen för spelmoment är fler än man kan räkna till i en stad där avdankade agenter och livsfarliga hemligheter lurar i varje vrå.

The Walking Dead bygger på serietidningen med samma namn av Robert Kirkman och Tony Moore, alltså inte direkt på tv-serien, men på samma grundstoff. Berättelsen börjar med huvudpersonen Lee sittande med handfängsel i baksätet på en polisbil. Vad som hänt, vad han gjort och vart de är påväg är oklart och plötsligt dyker en människa upp från ingenstans mitt på motorvägen. Polisen vejar hastigt, bilen välter, rullar ned för en sluttning och du vaknar sedan i vraket. När du väl vaknat dröjer det inte länge innan du måste fly från zombiers envetna gnagade på dina lemmar. Zombieapokalypsen är ett faktum.

Spelsystem för återspelningsvärde

Allt du säger skapar en reaktion och reaktionen medför konsekvenser. Ljuger du konsekvent för de andra överlevande börjar de hålla ett extra öga på dig. Det blir avgörande för vem som hjälper dig och, än viktigare, vem som blir din fiende. Flera gånger ställs ett liv mot ett annat och du måste snabbt bestämma dig för vem som ska leva och vem som ska dö. Det avgör inte bara vem som kommer att vara med dig under resten av spelet, utan också hur de andra överlevande ser på dig och sig själva. De många valen både gör att det finns ett visst återspelningsvärde, även om det inte medför några otroliga skillnader, påverkar det detaljerna och därigenom den övergripande handlingen.

Peka-klicka utan pussel

Telltale har gjort sig ett namn genom att nästan på egen hand återuppliva den sedan länge dödförklarade peka-klicka-genren. Som gammal LucasArts-fantast är jag inte sen att berömma dem och hur de förvaltat Sam & Max-, Monkey Island- och Tillbaka till framtiden-licenserna, inte bara för deras sinne för detaljer, utan också för deras känsla för pussel. I The Walking Dead lyser detta helt med sin frånvaro. Det är snarare dialogdrivet än pusseldrivet och de få pussel spelaren får lösa är utan undantag överdrivet lätta. Jag saknar kanske inte ”kombinera gummikycklingen med eldkastaren för att få en duglig smörkniv”-logiken från genrens guldålder, men när pusslen är så lätta att jag skulle kunna lösa dem utan problem med en liter Jameson innanför västen är i överkant. Jag saknar helt och hållet utmaningen och därigenom blir pusslandet mest som en transportsträcka mellan konversationerna.

Talande röstskådespeleri

Om pusslen är spelets största svaghet är dialogen dess styrka. Både dialogen i sig och skådespeleriet den förverkligas genom är av yttersta klass. Framförallt huvudpersonen levererar en ypperlig insats och man trollbinds av honom och hans historia från första sekund. Telltale Games spel har alltid präglats av utsökta röstinsatser, men denna gång har de överträffat sig själva. Det är nästan enbart på grund av rösterna som man sugs in i spelet och börjar att, nästan genuint, bry sig om karaktärerna.

Kontroll över kontrollen

När jag spelade Telltales spel baserade på Tillbaka till framtiden dog jag en bit inombords varje gång jag var tvungen att använda mig av kontrollen. Ett idiotiskt system som gick ut på att klicka och dra för att flytta på sig gjorde varenda rörelse till en obeskrivlig pina, som av trubbigt våld mot ens tinning. Telltale har insett sitt misstag och har tillämpat ett kontrollschema som använder sig av det beprövade WASD+mus och fungerar klanderfritt, om än inte perfekt. Detta kontrollschema möjliggör dock ett välregisserat simulerande av flykt och panikartad kamp med bara händer mot de odöda och deras lustar till din hjärnsubstans.

Grafik på Ingvar Kamprads vis

Telltale Games har aldrig profilerat sig som grabbarna som pressar ditt grafikkort till explosionsgränsen i jakten på de vackrast sammansatta polygonerna. Här handlar det om funktionalitet och en acceptabel miniminivå. Precis som en IKEA-möbel innehåller The Walking Dead inget överflödigt ögongodis, utan fokus ligger istället på vad som behövs och vad det fyller för funktion. Minimalistiskt nordiskt kan tyckas, men det tekniskt spartanska innebär inte att det inte är vackert. För vackert, det är det. Det är designat för att se ut som en serietidning och det lyckas Telltale med utan att det någonsin förtar stämningen. Miljöerna är intressanta och karaktärerna är precis så detaljerade som krävs för att de ska kunna uttrycka allt som handlingen kräver och de har den där typiska Telltale-charmen som deras tidigare alster fått oss (eller i alla fall mig) att älska.

To Be Continued

Som alltid när det gäller Telltale är spelet episodbaserat. Den gripande handlingen, dess utforskande av skuld, moral och överlevnad samt människans natur, släpper inte taget om en och man vill aldrig att det ska ta slut. När trailern för nästa del i sagan flimrar förbi på skärmen känns väntan ändlång. Då har det bara gått tre timmar sedan man stiftade bekantskap med Lee där bak i bilen. Man kan inte ge ett spel ett högre lovord än att säga att man saknar det när det tagit slut och knappt kan vänta på nästa del.

Carmageddon: Reincarnation är alltså under produktion, och får dom ihop till minst 400 000 dollar så lägger dom in ytterligare material för oss fans att utnyttja. Och man är väl inte den som är den? 15 dollar för ett digitalt exemplar av spelet är det mer än värt, dock endast för oss PC-ägare. Visserligen, lyckas detta spel lika bra som vissa andra, så är chansen ganska stor att även Stainless Games portar spelet till fler plattformar.

Nå, är du också en kickstartare i detta projekt? Klart jag är!

Risen 2: Dark Waters kodades fram av Piranha Bytes – studion bakom de tre första Gothic-spelen och (såklart) föregångaren Risen. Precis som de är detta ett stort och öppet äventyr, men det som skiljer Risen 2 från spelen som kom före är att fantasy-temat slopats för tidsenlig pirataction. Som allmän Monkey Island-fantast och piratuppskattare kan jag inte annat än att tycka att det är supermysigt och stämningsfullt.

Svordomarna duggar, som sagt, tätt och ofta får det grabbarna i Gears of War att framstå som elokventa krykliga förkunnare och det blir snabbt löjligt.

Risen 2 är en fröjd att se på. Även om det inte är det vackraste jag skådat genom mina överdrivet tjocka glasögon. Det, tillsammans med snygga animationer och intressant design gör grafiken till en njutbar upplevelse, även om Piranha verkar gilla brunt ovanligt mycket.

Eftersom jag tillbringade en hel del timmar med Gothic 3 när det begav sig fruktade jag att det skulle vara en buggfest som heter duga, men icke. Trots mina farhågor visade sig Risen 2 vara relativt fritt från buggar, även om det finns en hel del dumheter så stötte jag inte på några direkta gamebreakers. Piranha Bytes kanske har lärt sig en läxa ändå?

Världen är stor och även om spelet först känns väldigt litet expanderar det gradvis tills de små öarna tillsammans utgör en gigantisk värld med mängder av personligheter att träffa och uppdrag att utföra. Tyvärr är väldigt många av uppdragen lite väl mycket ”gå dit, hämta det, kom tillbaka med det”. Uppsjön NPC:s innehåller däremot en hel del guldkorn och min favporit är helt klart en sinnessjuk gnome som svär värre än en fjortis som försöker imponera på sin omgivning. Jag fick mig en hel del skratt i Risen 2 och om även du är ett barn i en vuxen mans kropp kommer du också att dra på smilbanden.

Risen 2 har även förärats med musik som sätter stämningen och bidrar till känslan, men det är kanske inte några bitar man minns i efterhand. Röstskådespeleriet är bitvis riktigt uruselt men mestadels acceptabelt. Svordomarna duggar, som sagt, tätt och ofta får det grabbarna i Gears of War att framstå som elokventa krykliga förkunnare och det blir snabbt löjligt. Nu har jag visserligen inget emot svordomar, de fyller ju onekligen en funktion i språket, men att svära för sakens skull för bara tankarna till ovan nämnda fjortis.

Spelets handling är mestadels ett stort ”meh”, men mainquesten (återigen en massa hämta-quests) är inte meningen med Risen 2, precis som i Elder Scrolls-spelen är det upptäckarlustan och karaktärsutvecklingen som står i centrum. Upptäckandet är det inget fel på, men levellingsystemet känns ofta klumpigt. Som vanligt samlar man på sig experience points (här kallat glory), varefter man specialiserar sina skills genom att köpa träning. Det är kanske inte en smidig lösning, men jag kan förlåta detta i o m den variation systemet tillåter. Du är fri att kombinera lite av varje och det är onekligen trevligt att kunna hugga och skjuta de där allstädes närvarande krabborna på en och samma gång.

Stridssystemet är dock en mindre trevlig upplevelse. Ett irriterande targetingsystem gör det svårt att träffa rätt många gånger. Svärdssvingandet är lite klurigt till en början, men det ger sig med tiden och efter lite levlande blir det stundom roligt och givande, men så fort motståndaren är ett monster och inte en fet pirat med träben och värja förvandlas det till ett litet utnötningskrig. Varför? Jo, monster kan nämligen slänga sig rakt genom din garde och istället för att snyggt blockera och fäkta tillbaks, gör man bäst i att slänga sig ur vägen och försöka få in fulträffar. Magisystemet känns på det stora hela underutvecklat och det går inte riktigt att spela som renodlad magiker – de flesta magierna är diverse buffs och förbannelser och används bäst i kombination med ett svärd.

Risen 2: Dark Waters gör många saker bra. Stämningen, grafiken, upptäckandet och personligheterna är mycket välgjutna, men Risen 2 gör andra saker ganska dåligt. Stridssystemet, levellingen och de många gånger fantasilösa uppdragen gör många gånger att jag tröttnar, stänger av och gör något annat efter bara någon timme i spelet. Man får ta det onda med det goda och på det stora hela är Risen 2: Dark Waters ett helt klart godkänt spel. Det kunde varit bättre och det kunde ha varit sämre. Gillar du pirater och öppna äventyr ska du helt klart kolla in Risen 2, men kom ihåg att både Elder Scrolls och Kingdoms of Amalur gör samma sak fast bättre. Men utan stupfulla pirater.

Länk till spelsidan på Ystads Allehanda har du här.