Med dubbla knivblad i Istanbul

Recension av Assassin's Creed: Revelations

Assassin's Creed: Revelations

Med huvan uppdragen långt ner över ansiktet sitter jag långt uppe på taket och blickar ut över torget. Efter årtionden av träning är det en barnlek att urskilja mitt offer bland folkmassorna. Janitsjaren är en av sultanens närmaste livvakter och måste undanröjas om mina planer ska kunna sättas i verket. Om bara några få sekunder kommer han passera rakt under platsen där jag sitter. Nu måste det ske. Med ett knyck fäller jag ut det skarpslipade knivbladet ur sin speciella anordning på handleden samtidigt som jag tänker att jag har gjort det här förr.

Tredje gången gillt som Ezio och fjärde totalt som lönnmördarättlingen Desmond. Den här gången har Ezio Auditore da Firenze lyckats med konststycket att bli medelålders utan att bli mördad. Han har dessutom tagit sig till Istanbul i Altaïrs (ni vet snubben från första spelet) fotspår för att lära sig mer om den mytomspunna lönnmördarordens sanna syfte. Episodens huvudstory är den här gången faktiskt ganska lätt att följa utan hundratals sidospår som annars är seriens signum. Den övergripande historien om Desmond är dock bra mycket mer komplicerad. Efter förra spelet har han hamnat i någon slags koma och placerats i vad som närmast kan beskrivas som ett felsäkert läge av Animus-maskinen. Där inne träffar han sin föregångare, Subject 16, som förklarar för honom att hans minne har fragmenterats och att hans, Altaïrs och Ezios minnen blandats ihop. För att lösa problemet måste han… Äh, ni fattar, det är sjukt invecklat.

Att låta Revelations utspela sig i Istanbul känns som helt rätt riktning på serien. Kanske beror det på att undertecknad besökte staden för bara en månad sedan, men den grånande Ezio verkar trivas som fisken i vattnet bland moskéer, bazaarer och palatsträdgårdar. Att tuffa historiska karaktärer som Süleyman den store figurerar är extra grädde på moset.

Ubisoft är överjävliga på att få gamla städer och platser att kännas levande, och Istanbul i Revelations är inget undantag. Det fjärde spelet i Assassin’s Creed-serien är det snyggaste och mest välpolerade av dem alla. Något annat vore ju dock konstigt med tanke på att de haft fyra försök på sig. Vad man också lyckats med är att trycka in fler och fler spelmoment för varje del i serien. I Revelatoins spelar exempelvis användandet och tillverkandet av bomber en ganska så viktig del, och man uppmuntras dessutom försvara sina högkvarter som attackeras stup i kvarten i tower defense-liknande minispel. Grejen är att det börjar bli lite mycket nu. Jag uppskattar försöken att variera från föregående spel, men när det börjar bli svårt att hålla reda på vart man var på väg efter tjugo avstickare åt olika håll får det vara nog.

Den äldre, gråhårige och mer cyniske Ezio är enligt mig bäst hittills.

Därmed inte sagt att Assassin’s Creed: Revelations skulle vara ett dåligt spel. Tvärtom, det är precis lika bra som Brotherhood, till och med lite bättre. Den äldre, gråhårige och mer cyniske Ezio är enligt mig bäst hittills, och partierna där man får spela som Altaïr är också riktigt underhållande. Det märks att Ubisoft jobbat mycket på att få spelet mer filmiskt, och på sina ställen är det nästan Uncharted-episkt i sin skala och berg- och dalbane-aktighet.

Vi får ju inte glömma Massive, den Malmöbaserade utvecklaren som köptes upp av Ubisoft och som har jobbat med Revelations. Deras bidrag till spelet är delarna som utspelar sig i Desmonds huvud. De är ett slags surrealistiska förstapersons-plattformare som för tankarna till Portal och ger mer inblick i Desmonds historia och tankar. Bra jobbat av mina grannar!

Assassin’s Creed: Revelations är Assassin’s Creed med extra allt. Fler funktioner, snyggare, mer välslipat och med en skönare atmosfär. Nu får det dock räcka. Om nästa del i serien blir en regelrätt trea måste Ubisoft ta sig ur de djupa hjulspår de hamnat i, tänka utanför boxen och göra stora förändringar i spelets upplägg. Annars riskerar de att tappa en publik som börjar tycka att det känns tjatigt att göra samma sak fem spel i rad.

Assassin's Creed: Revelations

Format

PS3/Xbox 360/PC

Släppdatum

15 november

Utvecklare

Ubisoft

Betyg

4/5

Sammanfattning

Revelations är utan tvekan det mest polerade och välfungerande spelet i serien. Fjärde gången gillt funkar det gamla beprövade konceptet, men nästa gång krävs rejäla förändringar för att hålla publiken kvar.

Atmosfären i Istanbul är härlig och det bjuds på ännu fler möten med historiska karaktären. Episka scener och mindre repetitivt än föregångarna.

Bomberna var inte ett så hett tillskott. Det börjar bli lite för mycket funktioner nu.