Slender: The 8 Pages såg ut och lät som skit, men det hade något som fick oss att helt bortse från det och istället förpassa nämnda skit till våra byxor. Spelet lyckades med något som jag ofta efterlyser i spel – stämning. Oftast skapas stämningen i spel av utseende, musik och story. I Fallout-serien, framförallt de två första, skapas en otrolig stämning genom atmosfärisk grafik, inlevelsefulla ljudspår och otroligt rikt och välskrivet bakgrundsmaterial. Man får verkligen känslan av att man vandrar runt i en totalförstörd värld, bland ruinerna av något uråldrigt och storslaget. I Bioshock-serien är det Raptures respektive Columbias magnifika ariktektur, och djupa och tankeväckande stories, som skapar stämningen. Slender: The 8 Pages hade inget av det där, men lyckades ändå skapa en stämning som på alla sätt var tätare och mer påtaglig än något annat spel jag någonsin satt tänderna i.
Den nya upplagan av Slender-sagan i spelform är i princip en grafisk uppdatering av originalet; det är lite längre och nu har en riktig handling. Men allt det där gör i slutändan ganska lite för att göra Slender: The Arrival bättre än föregångaren. Originalets styrka var spelmekaniken.
Trots att Slender: The 8 pages såg ut som en alfa-version av första Call of Duty och stundvis lät rätt burkigt lyckades det genom att slänga fram Slender Man, till synes ganska slumpmässigt, skapa en otrolig känsla av att vara jagad. Att aldrig veta var, när eller riktigt varför Slender Man plötsligt står framför en och stirrar (vilket i sig är en bragd om man lider brist på både ögon och ansikte) gör att man aldrig känner sig trygg – det finns inga safe zones.
Något som gör ännu mer för stämningen är Slender Man som karaktär. Som karaktär är han ändå fruktansvärt innehållslös – han säger inget, rör sig inte och har inte ens ett ansikte. Man får ingenting veta om var han kommer ifrån eller vad det är han vill. Och det är det som gör honom så otroligt effektiv. Det sägs att det okända är det som skrämmer oss mest och Slender Man är om något ett bevis på det.
När man står inför Slender Man är man helt försvarslös. Det har vi sett tidigare i skräckspel, men skillnaden här är att man inte ens kan gömma sig, för Slender Man hittar en alltid. Allt man kan göra är att springa, springa och springa. Men ju mer man springer, desto närmare kommer han. Ser man sig över ryggen trappar han upp sin stalkning. Det är riktigt effektivt.
Allt detta gör Slender, både originalet och uppföljaren, till det absolut läskigaste jag spelat. Min gamle trotjänare Amnesia får se sig slagen, för även om det skrämde skiten ur mig, är Slender: The Arrival och dess föregångare helt klart det mest obehagliga jag spelat i hela mitt liv. Även om The Arrival har sina dåliga sidor i form av att det blir repetitivt ganska snabbt och att det är väldigt kort, är det väldigt bra skräck. Slender-konceptet är och förblir väldigt effektfullt och har stulit mitt hjärta.
…Och många, många timmar sömn.