Att spel skulle vara konst är något som upprepas ofta och mycket. Redan på den tiden då konsolers hårdvarukraft mättes i bitar och FPS styrdes med piltangenterna påstod folk att spel var konst. Därefter har det upprepats gång på gång på gång. Jag skulle vilja ställa motfrågan “vad är inte konst?”.
Förra veckan hamnade jag, efter olika yttre påtryckningar snarare än av egen fri vilja, på Yoko Onos utställning i Frankfurt. På piedestaler stod allehanda burkar och husgeråd utplacerade och på golvet låg en blöja. Tydligen konst. Ni kanske minns konstfackstudenten som låtsades vara sinnessjuk och som genom sitt skamlösa slöseri med allmänna medel ansågs ha skapat konst? Konst har blivit ett så diffust begrepp att det kan inbegripa vad som helst. Om jag skiter på mig är det konst, bara jag påstår att byxkrämandet var en konstinstallation.
Jag tror dock ej att det är min hypotetiska lilla olycka eller Anna Odells spelade sinnessjukdom som avses när de flesta bestämt hävdar att spel är konst. Snarare söker vederbörande jämföra spelmediet med klassisk konst och jämställa dess kulturbärande värde med mer traditionella medier – något som vittnar om ett lättare mindervärdeskomplex.
Man ger liksom spel ett värde genom att försöka infoga dem i det som av den stora massan anses vara konst
Varje gång någon skanderar att spel är konst, känns det mest som att denne egentligen säger med desperat röst “spel har ett värde… Jag lovar! Snälla, du måste tro mig!”. Med vetskap om att många ser spel som skräpkultur måste denne på något sätt rättfärdiga sin konsumtion av mediet. Detta görs genom att hävda att spel är konst, för konst är, allom bekant, högkultur och om spel (eller åtminstone vissa spel) kan räknas som konst kan de ju omöjligen klassas som skräpkultur. Man ger liksom spel ett värde genom att försöka infoga dem i det som av den stora massan anses vara konst; en vilja att understryka att spel minsann kan vara lika intellektuellt stimulerande som böcker, film, målningar, musik etc etc etc. Ibland handlar det kanske till och med om ett behov av att övertyga sig själv om att spel inte är sämre än andra kulturella uttryckssätt.
Det finns ingen anledning till att känna att man som spelare måste försvara sin hobby, och det finns heller ingen anledning till att för den miljonte gången utbrista “spel är konst!”, för, som jag var inne på ovan, begreppet konst är i princip omöjligt att definiera, då det ligger i dess natur att definieras av betraktaren. Någon sade en gång att det inte finns någon konst, utan bara konstnärer.
Spel som fenomen och som hobby får inget ökat djup eller förhöjt värde bara för att de kan tänkas höra hemma i samma kategori som Rembrandts målningar och John Lennons änkas förehavanden. Precis som att konstverk innefattar allt från da Vincis Mona Lisa till kukarna Snor-Kalle ritar i matteboken, innefattar spel allt ifrån BioShock till Farmville. Att något kallas konst är inte en kvalitetsgaranti.
Nästa gång du får för dig att kalla spel konst, kom ihåg att om jag sitter naken på tunnelbanan med en skräckslagen vädurskanin fastbunden på skallen och besvärar min omgivning genom att vråla “Jag är en medelstor gepard med fil. kand. i jämförande indoeuropeisk språkkunskap, ge mig ost!” är att betrakta som konst om jag marknadsför det som det. Så ja, spel är konst, men det är även nakenvrål på tunnelbanan och Yoko Onos pretentiösa alster. Sluta tjata om att spel är konst – m.