Den 9 december 2009 publicerades inlägget ”Första posten!” av Henrik Häägg här på Kraid.se. Fyra år senare sätter detta inlägg punkt för något av det bästa vi gjort i våra liv. Med Henke som härförare har vi växt till en av många uppskattad svensk spelblogg. För fyra år sedan var vi unga studenter och ungkarlar med lite för mycket fritid. Idag är vi sönderstressade karriärsmänniskor, blivande familjefäder och hårt arbetande exilsvenskar. Våra liv går idag inte längre ihop med våra ambitioner, och därför väljer vi att sluta på topp.

Innan vi släcker ner vill var och en av oss skriva ett par väl valda ord till er, älskade läsare.

Niclas

Om Henrik är Fadern, är väl jag närmast att beskriva som Sonen (och Niklas Helige ande). Jag var med sedan starten, så när som på en månad.

En dag dök en tråd upp på Loading i vilken skribenter söktes till en nystartad retroblogg, jag tvekade inte utan skickade en provtext och efter bara någon timme PM:ade Henke att jag var ombord.

Det har varit en jäkla resa. Fokus flyttades långsamt från retro till samtid, för att till slut enbart ligga på nya spel. Skribentomsättningen var skyhög och hotade i ett tillfälle att dra in mig och Henke i ett rättshaveristiskt civilrättsmål. Heh, ljuva minnen. Som tur var stabiliserades bloggen så småningom och redaktionen har i princip varit stabil de senaste två åren. Det möjliggjorde ett mycket jämnare och mindre framstressat resultat.

Det är med en blandning av sorg, stolthet och lättnad som jag nu slänger min skopa jord på kistlocket. Sorg, då jag haft mycket kul tillsammans med resten av redaktionen och då det känns lite ledsamt att något som varit en del av mitt liv i fyra år nu försvinner. Stolthet, över allt det vi uppnådde: vi blev ett bekant namn i spelbloggosfären, vi lyckades få fler recensionsexemplar än vi kunde spela och vi lyckades bli publicerade i en dagstidning. Lättnad, för att Kraid på många sätt utvecklats till något jag inte längre är helt med på. Det har vissa gånger blivit mer av en uppgift än ett nöje och jag har under de senaste månaderna frågat mig varför vi ens håller på.

Nu när Kraid ligger i sin grift lutar jag mig tillbaka och höjer glaset för en fallen kamrat.

Och nej, ni har inte sett det sista av mig.

Niklas

Tre månader efter starten av Kraid.se klev den här långhårige djäveln in i ringen, svingandes. Sedan dess har det varit en jäkla resa. Att Kraid har blivit en av Sveriges mest uppskattade spelbloggar och att vi fått såpass mycket cred för saker vi gjort gör mig stoltare än något annat hittills i mitt liv.

Genom Kraid har jag kommit in i den svenska spelmedia-sfären, lärt känna en oerhört massa härliga människor och skaffat mig vänner för livet. Kraid-festerna, Gamex och alla Twitter-rants är något jag kommer att bära med mig för all framtid.

I och med att vi fick recensionsgiget i City, där jag även jobbar till vardags, blev det lite mer på allvar. Jag tog på mig mer ansvar än vad jag kanske borde ha gjort. Att jag jobbat mer det senaste året än någonsin tidigare i livet gjorde det knappast lättare att hålla en bra nivå här, och jag har troligen varit ruggigt nära att gå in i den berömda väggen.

Jag är lika lättad som ledsen över att det är över nu, och jag ser fram emot att kunna fokusera mer på min roll som spelredaktör på City. Självklart fortsätter vi med vår uppskattade spelrapportering där!

Jag kan inte tänka mig ett bättre ställe än Kraid som avstamp för min ”karriär” som spelskribent, och det är tack vare Henke, Niclas och resten av redaktionen tillsammans med er, kära läsare, som jag kommit dit jag är idag.
Ni ska veta att jag är långt ifrån färdig med spelskriverierna på nätet, och jag lär dyka upp igen innan ni vet ordet av.

Puss och kram!

Marcus

I över tre år har jag tillhört familjen som kallas för Kraid. Likt Niclas så började det hela med en spontant skriven text som Henke tyckte passade bra in här hos familjen. Därefter gick det i ett rasande tempo till att bli publicerade i papperstidningar och fått in nytt spännande folk till redaktionen.

Få texter har det blivit för min del under åren. Jag har mest agerat kodknackande hustomte här för Kraid, hjälpt till när det har behövts – och haft många diskussioner med ambitiösa Henrik (för mig alltid känd som blutt) om hur en bra webbplats ska se ut och fungera.

Det har varit en kul resa, fått lära känna många intressanta personligheter – och att låta Kraid dö på ett värdigt sätt är ett beslut som vi kommer se tillbaka på med stolthet.

Vi avslutar ett viktigt kapitel för både oss själva, och för spelbloggsfären med flaggan i topp.

På återseende!

Sanna

Tiden har gått så väldigt fort, tycker ni inte? Det är inte ens två år sedan jag började skriva för Kraid och plötsligt står vi här, inför slutet. Vi har hunnit med ganska mycket ändå, speciellt med tanke på att vi alla haft mer eller mindre välfungerande liv utanför Kraid som fått samsas om vår tid.

När jag blickar tillbaka så önskar jag att jag kunde ha gjort mer. Faktum är att jag periodvis varit riktigt dålig på att producera material. Men det jag har skapat, och framförallt det vi skapat tillsammans i form av till exempel podcasts, har blivit så bra som det blev just för att jag gjort det här, på Kraid.

Vi har varit ett riktigt jävla grymt team och jag tänker inte ens försöka låtsas att det inte gör ont i bröstet att lämna den här tiden bakom mig. Men jag förstår, om än motvilligt, att Kraids tid är kommen. Kraid förtjänar mer än att långsamt tona ut och försvinna in i bakgrundsbruset.

Tack för allt, Niklas, Niclas, Henrik, Peter, Joel och Marcus. Tack för allt, alla ni som har lyssnat och läst allt vi producerat. Tack för allt, men inte hejdå. För vi har inte sett det sista av varandra, det är jag helt övertygad om.

Joel

Som med så många andra saker i mitt liv snubblade jag in i Kraid. Den första gamerölen skulle hållas på en pub i Malmö och jag gick dit utan att känna någon. Visst några som jag snackat en del på Twitter med skulle vara där. Väl där började jag snacka med Henrik och Niklas. Vi “hit it off” typ direkt. Medan vi drack öl snackade vi bloggande och spel och allt det där. Någon vecka senare så frågade Henrik om jag ville börja skriva på Kraid i och med 2.0-lanseringen. Just då var jag lite tveksam då jag hade fullt upp med Rest in Pixels, pixelmetalbandet jag spelade trummor i, som hade en spelning på Malmöfestivalen. Såhär i efterhand så var det väl knasigt då Malmöfestivalen var innan Kraid 2.0 skulle lanseras. Men jodå, jag tackade ja.

Och jag hade typ precis hunnit publicera min första text på Kraid (om Malmöfestivalgiget dessutom) så meddelar Niklas att han/vi fått erbjudande att recensera spel för City Skåne. Helt galet. Helt plötsligt fick man spel gratis och man fick skriva om dom i en tryckt tidning.

Genom Kraid har jag fått träffa och lära känna massa trevligt folk. Inte minst mina medKraidikanter, som jag kommer se som mina vänner tills tids ände. Vi har haft fester tillsammans där vi druckit massa öl, snackat massa tv-spel och ibland även lyckats spela lite. Vi har skrattat oss blå till tamburinapan. Vi har varit på Gamex och surrat runt som yra höns. Och jag har fått träffa massa andra trevliga människor både i och utanför bloggosfären. Svampar och skribenter från Sveriges alla hörn. Folk som har inspirerat och som fortfarande inspirerar. Ingen nämnd, ingen glömd. Vi sparkade även igång en podcast, något som jag velat göra sen jag första gången hörde Spelradion.

Att Kraid går i graven nu känns svårt. Även om jag inte har varit den medlem som producerat mest här så har det ändå varit mitt hem på internet. Men det känns ändå skönt att vi alla här har omdömmet nog att inte låta det rinna ut i sanden.

Så tack mina kära medKraidikanter, läsare och alla andra som gjort denna resa mer fantastisk än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.

Med gråten i halsen lyfter jag mitt glas för Kraid. Kraid är död. Länge leve Kraid.

Peter

När Gameplayer.se packade ihop hittade jag inget hem lika snabbt som alla andra då jag var väldigt ny som spelbloggare. Det var lite kymigt att åka “ensam” på Gamex 2011 och jag såg framför mig hur jag skulle skrida runt som en vålnad, ensam och uttråkad. Detta slutade jag med så fort jag sprang på Kraid-gänget. Fyra dagars spelande och tre kvällars svirande på stan slutade i mer än god bekantskap och i början av 2012 blev jag del av det här fantastiska gänget.

Det är en konstig sak att säga adjö till något som en blogg. Som att ta farväl till en uniform eller ett hus trots att människorna som gav det betydelse och liv finns kvar. Så jag vet inte jag. Jag vill inte se detta som en dyster begravning med Mozarts Requiem utan snarare något tacksamt och mer glädjefyllt än bittert.

Tacksamhet framförallt över vänskapen. Kraidivalerna vi haft tillsammans har vart bland de bästa resor jag vart på, så det är svårt att inte bli lite sentimental när en tänker på människorna i alla minnen. Men som sagt, vad fan är det att bli sentimental över. Vi är kvar, allihopa, vitala och intresserade, kunniga och passionerade. Vi bara river ett hus som vi inte orkar rusta upp och kliver ut ur dammet med ett “Vi ses!”.

Jag tror det är kärnan i vad jag egentligen vill säga till inte bara mina kära kollegor utan hela vårt samfund som spelnördar. Spelen är sekundära, vad som är viktigt är vi. Och jag vet att jag fått väldigt goda vänner här, så det är det enda faktiskt viktiga jag tar med mig. Tack för den här tiden, vi ses snart igen i andra konstellationer när spelåret 2014 blåser igång.

Pussar och kel, TV-spel!

Henrik

I fyra år har Kraid berikat mitt liv med något av det jag älskar mest, – Spela Tvspel och blogga om det. Och allt som har hänt utöver just detta ser jag som den bästa bonus en person kan få. Som tex att få träffa en hel drös med nya likasinnade vänner, gå på spelmässor, blivit utnämnd till en av Sveriges sexigaste spelbloggare, få betalt för att skriva om spel, få texter publicerad i dagstidningar och mycket mer. Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att vi någonsin skulle uppnå såhär mycket när jag för första gången registrerade “www.kraid.se”.

Men allt har ju tyvärr ett slut. Som fader över bloggen, så är vårt gemensamma beslut om nedläggning väldigt jobbigt, men samtidigt så känns det naturligt då det är en möjlighet att avsluta detta kapitel till förmån av nästa stora kapitel i mitt liv, att bli far på riktigt. Nu tror jag inte att denna lilla krabaten kommer kunna få mig att lämna bloggvärlden helt, utan det kommer säkerligen att dyka upp något nytt tids nog, när man har fått lite kläm på det nya livet som väntar.

Jag vill ta tillfället i akt och tacka alla våra kära läsare som följt oss i vått och torrt, gamla som nya! Utan er hade inte bloggen existerat fram till idag, och tack världens bästa redaktion för allt jag lärt mig och för er vänskap… Och nu avslutar vi här innan saker och ting blir alldeles för sentimentalt. :)

Vill ni nå mig så finns jag på Twitter vid namn @blutt. Vi ses ute i cyberspace!

Här i Skåne har vi full storm. Det hindrar dock inte City från att ha publicerat våra senaste recensioner! Niklas och Peter har kärat ner sig i Link respektive Marvel-hjältarna, och i spelvärldens ögon har det brunnit i huvudet på Henke som ger Mario något annat än full pott. Våga tänka annorlunda!

Efter vår uppfiskande tur på gården så beger vi oss in i dårhuset igen. Väl inne blir det katt och råttlek med dårhusets invånare. Se upp för killen i hörnet! Och som sig bör i ett skräckspel så skits det även lite knäck. Då vi känner oss lite osäkra så spenderar vi mestadels av tiden med att hitta säkringar.

Imorgon släpps Playstation 4 i Sverige! Niklas och Joel kommer att – efter en peppöl – köa för att hämta ut våra exemplar vid midnatt ikväll. Men det släpps ju faktiskt spel till “gamla” konsoler fortfarande. Vad sägs till exempel om det sista spelet med Professor Layton i huvudrollen, världens bästa musikskola eller en försmak av vinter-OS?

Vår vän Daniel Westerlund är tillbaka igen, med nytt namn och ett nytt projekt. I videoserien D-Pad tar han sig an gamla godingar samtidigt som han delar med sig av sina funderingar kring spelen. Först ut: Startropics till NES. Daniel och D-Pad hittar ni även på hans egen sajt med samma namn.

Det är bråda tider för oss recensenter, och denna vecka har inte varit något undantag. Niklas är besviken på hur Call of Duty blir mer och mer klichéartat med varje iteration, men jätteglad över att Assassin’s Creed äntligen bryter mönstret mer än tidigare. Henke då? Han har bara svettats tillsammans med Wii Fit U.

I detta avsnitt så säger vi hejdå till Dr. Rumpa. Men ur stekpannan in i elden som man säger. Vi tar även en liten promenad på gården där vi stöter på det övernaturliga. Som vanligt snackar vi såklart en massa skit. Även diverse skrik från Henrik, Joel och Niclas kan förekomma, så använd kombinationen hörlurar och hög volym på egen risk.

Nu är det bara två veckor kvar tills Playstation 4 släpps. Känner ni hur det rycker i gamertarmen? Det gör det i alla fall här! Ett spel som lär få en försäljningsboost när de nya konsolerna kommer är Battlefield 4. Det har Joel spelat till denna vecka, dock till PC. Vår Batman-fanatiker Peter har lirat Batman: Arkham Origins och gråter blod över hur besviken han känner sig medan Niklas har hittat sitt nya favorit-partyspel.

I detta avsnitt försöker vi komma undan Dr. Rumpa. Det går sådär och det blir en hel del springande runt runt runt. Och lite mer runt och runt. Andra ämnen som diskuteras är bland annat tyska gloryholes och Niclas tid på dårhus. Något längre avsnitt än vanligt, men den som ser hela vägen till slutet får höra våra bästa Arnie imitationer.

Phew! Gamex är över för i år, och förhoppningsvis har ni hållit koll på oss genom våra videor och Shila Forsmans grymma bilder. Det blev ju, som sig bör, även en spelsida i City den här veckan. Eller mer av ett uppslag rättare sagt. Förmodligen den mest ambitiösa spelsidan hittills. Check it out!