Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Indiespel följer inte samma regelbok som andra spel. De behöver inte nå en bred publik och kan därför strunta i en massa konventioner. Vilken kan vara bra. Häftigt. Annorlunda. Det är det som gett oss spel som Braid och Limbo, till exempel. They Breathe har en spännande visuell stil och är trevligt indie-avskalat. Grafiken är stundtals slående vacker och musiken, eller snarare ljuden, skapar en kuslig stämning. Man berättar ingenting för spelaren utan lämnar det upp till denne att själv förstå hur allt hänger ihop. Varken kontroll, spelmekanik eller mål står svart på vitt.

Läs mer

Jag spelade Halo första gången hemma hos en kompis. Eftersom jag själv hade Playstation 2 var jag såklart mycket kritiskt inställd till den dära boxen, och dess spel. Men jag fick väl ge det en chans. Det tog inte många kvällar innan vi Co-op:at oss genom hela kampanjen, och det trots att min kompanjon vid upprepade tillfällen blev lite uttråkad och började använda min rygg för prickskytte. Det var en fantastisk upplevelse. Bombastiskt, storslaget och skithäftigt. För mig kunde ingen av uppföljarna riktigt mäta sig.

Läs mer

Modern Warfare är världens populäraste spelserie. Utan någon större konkurrens. Så är det. Det är ren jävla fakta. Oavsett vad man tycker om det. Infinity Ward vet såklart om det, och dumma i huvudet är de inte. Därför är det inte det minsta förvånande att spelseriens tredje del bjuder på ungefär precis vad de två tidigare gjorde.

Läs mer

Den där Bob Dylan, han kunde verkligen sin skit. Sa både en och två vettiga saker. Till exempel sa han att the times they are a-changing. Och han hade fullständigt rätt. Tiderna förändrades. Han har fortfarande rätt, och tiderna förändras fortfarande. Hela tiden. Nu. Och nu. Och nu.

Don’t criticize

What you can’t understand

Så sa han. Som hängiven anhängare av ett ofta ganska marginaliserat intresseområde nickar jag uppskattande åt raden. Förstår vad som menas, och förstår hur väl det tillämpas på världens styvmoderliga behandling av spel, spelare och spelmedia. Även om han såklart pratade om helt andra saker än spel.

Överallt sitter det människor på höga hästar och ser ner på spelen. Film-, musik- och litteraturkritiker sitter med fisförnäma miner och ser till att vi spelkritiker fortsätter förvisas från finrummen och ner i källaren. Deras kulturformer är fina. Spel är fult.

De får plats i dagstidningarnas kulturdel. Spelarna får minsann skapa sig egna tidningar om de vill ha en plattform.

Men tiderna förändras, och idag omsätter spelindustrin nästan lika mycket pengar som musikindustrin och mer pengar än filmindustrin. Och det ökar konstant. Spel är idag inget obskyrt intresse utan något som nått in i nära nog alla samhällsgrupper. Visst är det fortfarande så att fler ser på film än spelar spel, men jag skulle gissa att andelen spelare som engagerar sig nog för att läsa recensioner och nyheter från spelvärlden är större än motsvarande andel av de som tittar på film.

Jag vet att i alla fall jag tänker sätta av ungefär halva min pension till spel.

Och vi växer upp. Redan nu ligger medelåldern bland spelare, oavsett vad SVT tror, en bra bit över 14, och siffran fortsätter stiga. De flesta av oss som spelat sedan ung ålder kommer fortsätta spela. Jag vet att i alla fall jag tänker sätta av ungefär halva min pension till spel.

Spelarna växer upp. Och de växer som grupp. Det är en stor, köpstark, intelligent målgrupp vi pratar om. Och står de och velar mellan två i övrigt jämbördiga tidningar, kommer de välja den som låtit spelen vara med och leka på kultursidorna. City, till exempel, har fattat det. De ger oss en halvsida i veckan, och de tjänar antagligen på det. Expressen har fattat det och plockat in Petter från Gamereactor. Och tjänar antagligen på det. Om inte nu, så senare. När spelavdelningen etablerat sig.

För tillfället orkar jag inte försöka övertala gammelmedia att spel visst är en fullvärdig kulturform. Orkar inte banka huvudet i stenväggen. Så istället säger jag så här: det finns pengar i spel och det finns pengar i speljournalistik. Släpp in oss i finrummet. Det tjänar alla på.

Kirby är lite av Nintendos bastard child, och man får förmoda att det uppstått en särdeles ansträngd tystnad runt middagsbordet varje gång namnet kommit på tal. “Kirby is no son of mine”, ryter Miyamoto och drämmer till Reggie över kinden med baksidan av handen. Link petar i grönsakerna, Mario börjar nervöst rätta till hatten.

Fram till förra året, det vill säga. Då gjorde Kirby storslagen comeback med äckelsöta Kirby’s Epic Yarn vilket följdes upp av Kirby Mass Attack. Och nu är det dags igen, med Kirby’s Return to Dreamland.

Den första tanken som slår en när man får klämma på Return to Dreamland är precis samma tanke som slog en som en halvfrusen torsk i ansiktet när man spelade Epic Yarn: Fyfan vad gulligt skiten är. Helt sjukt. Kirby själv är så tjock och go och rosa att man bara vill krama ihjäl det lilla helvetet, och funktioner som att hela sina medspelare med pussar gör att sockervadden stiger i halsen.

Just det, medspelare. I Epic Yarn kunde man spela genom äventyret med en vän, och inför Return to Dreamland har man höjt insatserna och slängt in hela fyra spelare i co-op. Vilket, såklart, är buskul. Tokroligt. Skoj utav bara fan. Helt enkelt. Vi spelar tre. Plockar bland karaktärerna. Det finns en rad gamla Kirby-kändisar att välja bland, men oftast slutar det med att vi alla spelar Kirby. Sen springer vi runt och är tjocka och försöker svälja varandra, på klassiskt Kirby-manér.

Jag spelade bara Epic Yarn en väldigt kort stund, och samma sak gäller väl egentligen för Return to Dreamland, men spontant känns det senare lite, lite vassare, spelmässigt, medan det förra tveklöst är snyggast av de två. Att bygga en värld av garn var ett genidrag, och när nu nästa spel återgår till den ”vanliga” Kirby-grafiken känns det lite tråkigt. Tyvärr.

Men roligt att spela är det, och roligare än när man är några stycken, även om det blir lite smått rörigt med så många karaktärer på skärmen. Och även om de andra karaktärerna känns lite halvtråkiga bredvid Kirby. Som Mikael Persbrandt bredvid Robert Downey Jr., ungefär.

Kirby är en skön kille, och en skön karaktär att bygga ett spel kring. Det har visat sig förr och det känns som att det kommer visa sig igen. Vi var alla tre otroligt motvilliga när det kom till att lämna Kirby, och det kliar redan i fingrarna efter nästa möte. Och det får väl bli slutklämmen. Kirby – bra skit.

Jag hade inga höga förväntningar på Tintin: The Movie: The game. Alls. Jag hade egentligen inte många tankar alls på Tintin, förutom att jag var sugen på filmen. Licensspel brukar jag per automatik filtrera ut ur mitt medvetande. Ni kan ju föreställa er min brinnande iver när det var just Tintin som trillade ner i brevlådan, istället för hett efterlängtade Batman: Arkham City.

Läs mer