Det är ungefär orden jag nu i efterhand skulle välja för att beskriva presentationen av Ninja Gaiden 3 jag bevittnade på Gamer Meetup 2012. För vissa vattnades det nog i munnen då den här ökända spelserien var tillbaka. Snart skulle man få våndas, skrika, fäktas och skära sig igenom ännu ett svinsvårt spel som för trogna fans var legendariskt redan innan det släppts. Men åter till Gamer Meetup 2012 och presentationen. Så här gick det till ungefär:
Med formligen buktande halsådror översatte den australiensiske tolken hur otroligt laddat deras ny spel var av intensivt katanavåld och mörk ninjaromantik. När det kom till att åskådliggöra svärdstrider lät det på dem som att Team Ninjas nya spel skulle förlossa en ny era närstridsbaserad action. Och vem kan klandra dem? Inom försäljning gäller det att hitta en produkts USP, vilket betyder “unique selling point” för er som inte redan är insyltade i businessvärldens cancerogena terminologi. Man ska hitta det som är mest unikt och lättast att skapa en hype kring, och sen trycka på den punkten så mycket det bara går.
De hade väl delvis rätt när de stod där och tryckte på den punkten. Man slåss ju med svärd, nästan hela tiden. De få undantagen är när man går, hoppar och lyssnar på en kackig dialog som framför en tjatig berättelse. Men sen slåss man igen. Oj vad man slåss. Men vart är det där genrefrälsande stridssystemet som skulle ge oss en helt ny upplevelse av ninjornas vardag? Så vitt jag förstår var alla dramatiska ord bara ett sätt att säga “Och ja, sen har vi förstås fullt Dualshock-stöd i striderna”. För mer än så är det inte. Man trycker på trekant och fyrkant och håller spaken mot fienden. Sen skakar det lite och det sprutar blod. Så någon messias var det ju inte. Det var snarare spjutet i sidan på en spelserie de korsfäst med allt sitt skitsnack.
Nåja, okej. Nu tar jag kanske i lite, men Ninja Gaiden 3 är verkligen ett fantasilöst spel med långdragna strider och en allmänt trög känsla. Det finns en dåligt snickrad fasad av karaktärsutveckling som i princip kan beskrivas som att Ryu Hayabuza mår dåligt av att skära ihjäl hundratals människor. Vilket inte rör mig i ryggen då jag är för upptagen med att sucka över spelets resterande brister. Dessutom är det inte särskilt svårt, vilket tidigare har varit Ninja Gaiden-seriens ökända emblem. På normal svårighetsgrad behövde jag inte ladda en enda save förrän jag kommit till tredje banan. Det gjorde mig kanske mer besviken än något. Spelet kunde väl ha haft hyfs nog att ge mig lite smörj i alla fall, så att någon slags morot att fortsätta uppstod. Men icke.
Det finns dock ett par faktorer som gör att betyget inte hamnar helt botten. Stridssystemet är kompetent, hur torrt och överhajpat det än är. Och grafiskt sett har jag inget att klaga på egentligen, då design och modellering även den känns kompetent och ibland väldigt intressant. Banorna känns väldigt fattiga, men bossar och fiender livar upp skärmen en del.
Men om man gillar ninjor är Ninja Gaiden 3 det sista jag skulle rekommendera. En kväll med Sho Kosugi-filmer eller något av de äldre spelen kommer definitivt ge en godare eftersmak.
