Tills döden skiljer oss åt

Recension av The Walking Dead Episode 1

twldhead

De döda är uppe och rör på sig och har så gjort under flera år. I alla fall i spelvärlden, där var och vartannat spel innehåller zombier nuförtiden. Visst börjar förruttnade gengångarna och dräpandet av dem (ja, jag ser motsägelsen i det) bli lite tröttsamt och uttjatat, men i spelens värld har de ännu inte hunnit bli totalförstörda. I The Walking Dead från peka-klicka-apostlarna Telltale Games nödgas du visserligen sparka in, skjuta av och krossa zombieskallar, men för en gångs skull ligger fokus snarare på människorna som tvingas utöva allt våld och deras individuella vägar dit.

The Walking Dead bygger på serietidningen med samma namn av Robert Kirkman och Tony Moore, alltså inte direkt på tv-serien, men på samma grundstoff. Berättelsen börjar med huvudpersonen Lee sittande med handfängsel i baksätet på en polisbil. Vad som hänt, vad han gjort och vart de är påväg är oklart och plötsligt dyker en människa upp från ingenstans mitt på motorvägen. Polisen vejar hastigt, bilen välter, rullar ned för en sluttning och du vaknar sedan i vraket. När du väl vaknat dröjer det inte länge innan du måste fly från zombiers envetna gnagade på dina lemmar. Zombieapokalypsen är ett faktum.

Spelsystem för återspelningsvärde

Allt du säger skapar en reaktion och reaktionen medför konsekvenser. Ljuger du konsekvent för de andra överlevande börjar de hålla ett extra öga på dig. Det blir avgörande för vem som hjälper dig och, än viktigare, vem som blir din fiende. Flera gånger ställs ett liv mot ett annat och du måste snabbt bestämma dig för vem som ska leva och vem som ska dö. Det avgör inte bara vem som kommer att vara med dig under resten av spelet, utan också hur de andra överlevande ser på dig och sig själva. De många valen både gör att det finns ett visst återspelningsvärde, även om det inte medför några otroliga skillnader, påverkar det detaljerna och därigenom den övergripande handlingen.

Peka-klicka utan pussel

Telltale har gjort sig ett namn genom att nästan på egen hand återuppliva den sedan länge dödförklarade peka-klicka-genren. Som gammal LucasArts-fantast är jag inte sen att berömma dem och hur de förvaltat Sam & Max-, Monkey Island- och Tillbaka till framtiden-licenserna, inte bara för deras sinne för detaljer, utan också för deras känsla för pussel. I The Walking Dead lyser detta helt med sin frånvaro. Det är snarare dialogdrivet än pusseldrivet och de få pussel spelaren får lösa är utan undantag överdrivet lätta. Jag saknar kanske inte “kombinera gummikycklingen med eldkastaren för att få en duglig smörkniv”-logiken från genrens guldålder, men när pusslen är så lätta att jag skulle kunna lösa dem utan problem med en liter Jameson innanför västen är i överkant. Jag saknar helt och hållet utmaningen och därigenom blir pusslandet mest som en transportsträcka mellan konversationerna.

Talande röstskådespeleri

Om pusslen är spelets största svaghet är dialogen dess styrka. Både dialogen i sig och skådespeleriet den förverkligas genom är av yttersta klass. Framförallt huvudpersonen levererar en ypperlig insats och man trollbinds av honom och hans historia från första sekund. Telltale Games spel har alltid präglats av utsökta röstinsatser, men denna gång har de överträffat sig själva. Det är nästan enbart på grund av rösterna som man sugs in i spelet och börjar att, nästan genuint, bry sig om karaktärerna.

Kontroll över kontrollen

När jag spelade Telltales spel baserade på Tillbaka till framtiden dog jag en bit inombords varje gång jag var tvungen att använda mig av kontrollen. Ett idiotiskt system som gick ut på att klicka och dra för att flytta på sig gjorde varenda rörelse till en obeskrivlig pina, som av trubbigt våld mot ens tinning. Telltale har insett sitt misstag och har tillämpat ett kontrollschema som använder sig av det beprövade WASD+mus och fungerar klanderfritt, om än inte perfekt. Detta kontrollschema möjliggör dock ett välregisserat simulerande av flykt och panikartad kamp med bara händer mot de odöda och deras lustar till din hjärnsubstans.

Grafik på Ingvar Kamprads vis

Telltale Games har aldrig profilerat sig som grabbarna som pressar ditt grafikkort till explosionsgränsen i jakten på de vackrast sammansatta polygonerna. Här handlar det om funktionalitet och en acceptabel miniminivå. Precis som en IKEA-möbel innehåller The Walking Dead inget överflödigt ögongodis, utan fokus ligger istället på vad som behövs och vad det fyller för funktion. Minimalistiskt nordiskt kan tyckas, men det tekniskt spartanska innebär inte att det inte är vackert. För vackert, det är det. Det är designat för att se ut som en serietidning och det lyckas Telltale med utan att det någonsin förtar stämningen. Miljöerna är intressanta och karaktärerna är precis så detaljerade som krävs för att de ska kunna uttrycka allt som handlingen kräver och de har den där typiska Telltale-charmen som deras tidigare alster fått oss (eller i alla fall mig) att älska.

To Be Continued

Som alltid när det gäller Telltale är spelet episodbaserat. Den gripande handlingen, dess utforskande av skuld, moral och överlevnad samt människans natur, släpper inte taget om en och man vill aldrig att det ska ta slut. När trailern för nästa del i sagan flimrar förbi på skärmen känns väntan ändlång. Då har det bara gått tre timmar sedan man stiftade bekantskap med Lee där bak i bilen. Man kan inte ge ett spel ett högre lovord än att säga att man saknar det när det tagit slut och knappt kan vänta på nästa del.

The Walking Dead Episode 1

Format

PC, Xbox Live, PSN, Mac, iOS

Släppdatum

25 april 2012

Utvecklare

Telltale Games

Betyg

4/5

Sammanfattning

Ett riktigt stämningsfullt spel som verkligen lyckas förmedla känslor och en mycket elvande historia om död och de odöda. Tyvärr hamnar pusselmomenten i skymundan och svårighetsgraden är inte vad den borde ha varit.

Berättelsen, röstskådespeleriet och den charmiga grafiken

De alldeles för lätta pusslen