Många saker av godo kan brukas i onda syften. Det fria internet kan nyttjas för grova brott. Kryddor som saffran är giftiga i höga doser. Kepsar kan placeras såpass idiotiskt på huvudet att bäraren ser mentalsjuk ut.
Har inte patcharna sällat sig till denna skara? Det som började som ett sätt att fixa buggar har urartat till ett verktyg för lättja och revisionism.
Tanken slog mig för första gången kort innan Portal 2 släpptes. Slutet på det första spelet ändrades helt plötsligt. Nu dog Chell inte längre efter slutstriden mot GLaDOS, utan släpades medvetslös tillbaka in till Aperture Sciences laboratorier. Allt genom en patch. (Och det ett helt år innan Mass Effect 3 ökänt och mer kontroversiellt gjorde samma sak.)
Den gången hade jag översyn med det, för det var ju själva grundpremissen för att uppföljarens story skulle släppas. Min översyn i det fallet var dock inte utan en viss tveksamhet.
När Diablo III släpptes fanns inte tidigare utlovade Real Money Auction House eller PvP-läge (och det senare gör det inte nu heller för den delen). Denna gång hade jag kanske inte överseende, åtminstone inte frivilligt, men Blizzard är ju alltid Blizzard och i slutändan blir det ju ändå bra. Eller?
För några veckor köpte jag pärlan Krater och döm om min förvåning när det visade sig att co-op-läget – en av de främsta anledningarna till att jag ens övervägde att köpa spelet – inte fanns och skulle patchas till senare. När co-op-läget försenades ytterligare hade jag inget överseende längre. Jag blev bara jävligt trött på skiten, nu när patching-mentaliteten spridit sig till indie-utvecklarna.
Att kunna patcha ett spel är en gudagåva. Om något visar sig inte fungera i praktiken, eller om okända buggar dyker upp efter släpp, är det ovärdeligt, både för spelare och utvecklare, att saken kan åtgärdas. På senare tid har detta kommit att missbrukas, så till den grad att man släpper ett ofärdigt spel med förevändningen att det som fattas kommer att tillkomma genom en patch vid ett datum som sällan fastställs, utan blott får heta “senare”. Eller så ändrar man ett helt slut, antingen för att det inte passar uppföljaren eller för att fansen påpekat vilket skitjobb man gjorde från första början.
Att köpa ett spel nuförtiden känns många gånger som att köpa en Armani-kostym. Bara det att Armani-kostymen levereras med stora hål och revor. Tillverkaren säger med ett leende “Ta’re lilla lugna nu, vi syr dit några lappar senare. I slutändan får du ju vad du betalt för!”. Fast saken är ju den att inte ens en Armani-kostym är snygg, hur proffsigt revorna än sytts ihop och hur dyrt tyget man lappar med än är.
Lasselelle
Helt rätt.
Det håller på att spåra ur fullständigt.