I cyberpunkens Neo-Paris

Remember Me

Cyberpunken är en genre som känns allt mer relevant, tycker ni inte? Vår omvärld börjar i allt större utsträckning likna de högteknologiska framtidsskildringar science fiction-genrens profteter förgyllt våra bokhyllor med under årens gång. Våra spelhyllor innehåller allt fler cyberpunkinspirerade titlar också, för den delen. System Shock, Deus Ex, Syndicate och nu Remember Me.

Jag är lite mer än halvvägs in i spelet och fick verkligen kämpa för att slita mig loss länge nog för att skriva den här texten. Remember Me är så vackert att jag bokstavligt talat glömde bort att andas. När jag väl hade tagit min astmamedicin, andats och kunde koncentrera mig på spelet igen insåg jag att det inte bara var syrebristen som fått mig att älska Neo-Paris.

Remember Me utspelar sig i en inte allt för avlägsen men betydligt mer högteknologisk framtid. Paris är nu Neo-Paris och företaget Memorize har utvcklat Sensen, ett hjärnimplantant som möjliggör digital hantering av minnen. Det är nu möjligt att spara sina minnen online och att dela dem med sina nära och kära men också att radera minnen man av olika anledningar inte vill ha kvar. Att så gott som 99% av befolkningen helhjärtat anammat Sensen-implantaten gör det lätt för Memorize att upprätthålla ett övervakningssamhälle som skulle få George Orwell att rotera i sin grav.

Efter en glättig reklamfilm för Sensen-implantatet faller kameran på spelets protagonist, före-detta minnesjägaren Nilin. Hennes minne har blivit mer eller mindre raderat men hon är vid medvetande. Med lite hjälp av motståndsrörelsen Errorists ledare, Edge, lyckas hon rymma från sitt fängelse. Nilin måste kämpa sig fram för att återfinna sin identitet och stoppa Memorize.

Möjligheten att själv justera vad som faktiskt händer i striderna gör mycket för att distrahera mig från hur mycket jag vanligtvis hatar den här sortens stridssystem.

Rent mekaniskt är spelet ett ganska typiskt asiatiskt actionspel med linjära transportsträckor mellan olika arenor att slåss på och som i så många andra spel i den här genren är striderna centrerade runt combos. Det innovativa här är möjligheten att i en meny själv välja vad varje knapptryckning i de olika knappkombinationerna ska ha för effekt och styrka. Möjligheten att själv justera vad som faktiskt händer i striderna gör mycket för att distrahera mig från hur mycket jag vanligtvis hatar den här sortens stridssystem.

Att miljöerna är så pass väldesignade och vackra som de är gör även transportsträckorna njutbara, trots sin linjära natur. Det finns förvisso en och annan prylgömma att leta rätt på men större geografisk frihet än så bjuds det inte på. Förutom uppgraderingar till Nilins hälso- och fokusmätare kan man hitta ”Mnesist memories” som inte fyller någon funktion i spelet men som bjuder på intressant läsning om Neo-Paris och dess invånare.

Hittills har Remember Me varit en ren njutning. Storyn är engagerande, spelet är smärtsamt vackert och spelets protagonist är både trovärdig och intressant. Så nu, om ni ursäktar mig, ska jag kasta mig in i Neo-Paris igen. Jag har ett megaföretag att störta.

Recension med tillhörande betyg dyker upp i City-tidningarnas spelsidor inom kort!