Kärlek vid 9,81 m/s²

Recension av Gravity Rush

GravityRushHeader

Nu har det hänt igen. Jag har gått och blivit kär i en spelkaraktär. Förra gången var det Catherine. Denna gången är det Kat. Kat är en söt och väldigt oskuldsfull ung kvinna. Hon vaknar upp utan att komma ihåg vem eller var hon är, i en märklig svävande stad som hotas att förstöras av gravitationsstormar. Den enda som ens uppmärksammar henne när hon vaknar är en svart katt. Kat upptäcker snabbt att hon har en mystisk kraft som gör att hon han manipulera och kontrollera gravitationen kring sig. Kat hinner knappt smälta allt innan ännu en gravitationsstorm dundrar in över staden och en desperat man ber henne att hjälpa hans son. Med nöd och näppe lyckas Kat få kontroll på sina krafter och räddar barnet. Men hennes krafter skrämmer folket som börjar beskylla henne för gravitationsstormarna och förstörelsen dom lämnar efter sig. Rädd och bedrövad smyger Kat iväg.

Upptäckarglädje

Jag springer, flyger och svävar runt med ett litet fånigt leende av ren njutning.

Det första som slår mig när jag ger mig ut i svävande staden Hekseville är den fantastiska steam punk manga stilen. Den känns helt rätt och jag springer runt och är hela tiden nyfiken på vad som finns runt nästa hörn. När jag sen kommer på att jag kan använda mina gravitationskrafter för att flyga upp över hustaken, eller ner under staden för den delen, skjuts upptäckarglädjen upp till helt nya nivåer. Jag spenderade timmar med att ta mig till stadens högsta punkt, ta en promenad på undersidan av staden och allt där i mellan. Jag hittar folk att prata med, jag hittar en liten håla som jag samlar ihop lite möbler till och kallar hem. Man får hjälpa till att starta upp trasiga delar av staden som slutat fungera i och med gravitationsstormarna, till exempel en tåglinje som tar dig till en annan del av staden. Allt med en upptäckarglädje som jag inte har känt på många många år. Senast var nog i Midgar i början av Final Fantasy VII. Jag springer, flyger och svävar runt med ett litet fånigt leende av ren njutning.

Hur kan man inte bli kär i Kat?Efter att ha utforskat lite hittar Kat en spåtant som berättar för henne att hon ska träffa sitt ödets man. “Wow”, tänker Kat naivt och undrar hur snygg han är. Spåtanten skrattar åt Kat och ger henne ett kuvert och försvinner i bästa mystikstil i ett rökmoln. I kuvertet hittar Kat mystiska instruktioner om hur hon ska hitta sitt ödets man. Efter några utmaningar står Kat, något besviket, framför en gammal man. Han presenterar sig som “The Creator” och säger sig ha nyckeln till Kats öde. Han berättar att Kat har krafter för att hjälpa folket i Hekseville och rädda staden från gravitationsstormarna. Han öppnar en väg in till gravitationsstormarna och Kat sugs in för att rädda en av stadsdelarna som har försvunnit i stormarnas tidigare framfart. Här får man använda sina krafter för att slåss mot en uppsjö av varelser som kallas Nevi, som är svarta klumpar i olika former och storlekar. Även om de flesta fiender liknar varandra på något sätt är mångfalden stor, och olika varelser har olika egenskaper och behöver olika tekniker för att besegras.

Att använda hårdvaran rätt

Gravity Rush visar verkligen var skåpet ska stå när det gäller att använda PSVitan. Man använder PSVitans touchscreen, gyro, spakar och knappar på ett smidigt sätt som flyter ihop naturligt och som aldrig känns konstigt. Jag kommer på mig själv titt som tätt med att tänka “det här var ju finurligt”. Man har i utmaningar som man låser upp under spelets gång naturliga tutorials om hur man på bästa sätt använder sina krafter och förmågor. Spelet lär dig tekniker och finesser på ett sätt så att man verkligen får känslan att man som spelare utvecklas i samma takt som Kat. Det var aldrig ett gap mellan mig och Kat. Hon och jag lärde oss tillsammans med samma entusiasm och glädje.

Och den fantastiska grafiken flyter på hela vägen utan minsta problem. Jag flyger, svävar, springer,  grindar fram, ibland i hisknande fart, och min PSVita kör på som om det inte vore något märkvärdigt. Heckseville är stort och vackert och har många roliga, knasiga och otroliga platser att utforska. Mellansekvenser berättas i en snygg serietidnings-inramning. Serietidningsgreppet görs ännu lite snyggare av att när man vrider sin PSVita så vrids bilderna lite också, vilket i sin tur skapar en känsla av en 3d-effekt (som ibland nästan slår 3DS:en lite på fingrarna).

 Jag har fallit pladask

Kohei Tanaka blandar musikstilar som bara genialiskt galna japaner kan.

Hårt och fort föll jag för Gravity Rush med sin fina stil, underbara hjältinna Kat, den finurliga spelmekaniken och den roliga spelkontrollen. En sak som jag inte nämnt än är den helt fantastiska musiken. Kohei Tanaka blandar musikstilar som bara genialiskt galna japaner kan. Allt från klassiskt till jazz till pop till rock blandas med bravur och fångar exakt känslan var man än rör sig eller vad man än gör. Redan nu säger jag att detta är årets spel-soundtrack.

Äntligen har det kommit ett spel som är ett givet köp för vilken PSVita ägare som helst. Och äger man ingen PSVita så är det hög tid att ta sig en ordentlig funderare  på om det inte är dags nu.

Jag är kär. Det kan du också bli.

9,81 m/s²

Gravity Rush

Format

PSVita

Släppdatum

13 Juni

Utvecklare

Japan Studios

Betyg

5/5

Sammanfattning

Ett vackert och underbart äventyr som visar att japaner fortfarande kan göra riktigt bra spel.Ett givet köp för vilken PSVita ägare som helst.

Stilen, karaktärerna och fram för allt musiken. Årets soundtrack rakt av.

Vissa karaktärer är lite förutsägbara, men dom är så fina ändå.