Det käraste återseendet

blackmesaheader

Jag tror att det var år 1999 jag körde Half-life för första gången. Det var minst sagt en omtumlande upplevelse. Det var min första kontakt med WASD-styrning, hade en välskriven story med ett djup som dessförinnan inte hade setts i ett FPS och ett multiplayerläge som fick mina föräldrar att gå i taket över höga interneträkningar; det var någonting helt nytt. Så nu när jag efter 13 år och oräkneliga spel senare laddar ned Black Mesa känns det som om jag träffar en gammal flickvän från högstadiet. Finns gnistan kvar?

Black Mesa har filats på i ganska många år nu och för mig kom det som en överraskning att det faktiskt blev klart till slut. Det som började som en grafisk uppdatering som svar på att Source-versionen av Half-Life som kom ut i samband med Half-Life 2 inte såg det minsta snyggare ut än orginialversionen förvandlades till något större, bättre och vackrare.

Grafiken är inte allt

Det är inte bara grafiken som ändrats, utvecklarna, som kort och gott kallar sig Black Mesa Modification Team, har remastrat rösterna, lagt till nya sådana och dessutom skapat ett nytt soundtrack. Överlag känns dialogen med de utspridda vetenskapsmännen och doktorerna mer sammanhängande än sist. Jag förvånas över hur extremt välgjort röstskådespelet är, eftersom röstskådespel är det som utefter vad jag stött på bland internets otaliga moddar är det som är svårast för glada amatörer att få till. Här är det såpass bra kvalitet att det överträffar många studioproduktioner. Och, till min obeskrivligt stora glädje, är det mesta i Black Mesa riktigt professionellt utfört.

Gamla rävar och nya inslag

Det mesta är precis som det brukade vara. Alla spelmoment finns kvar, men med en twist. Projektet Black Mesa handlar om att finputsa Half-Life och samtidigt göra originalet rättvisa, vilket kan vara en svår balansgång ibland, men jag måste säga att man lyckats med bravur. Av spelet att döma har utvecklarna inte ställt sig okritiska till originalet, utan med känsla och respekt klippt, klistrat och kastat. Vissa av de mer enerverande, irriterande och rent ut sagt tråkiga spelmomenten har kortats ned. Mitt hatobjekt tågbanan har kortats ned på ett sätt som gör det till en behaglig nivå snarare än den “Ta slut då! Ta slut då! Ta slut då! Ta slut då! Ta slut då! Ta slut då!”-upplevelse den en gång var. Andra spelmoment har ändrats subtilt, vilket gör att de gamla klassikerna som man känner utan och innan känns nya, fräscha och överraskande. Notera dock att detta inte är hela originalet. Den här gången får vi bara spela fram till kapitlet Lambda Core. Xen och mutliplayerläget (!) kommer senare.

Grafisk modernisering

Half-Life har genom Black Mesa försetts med nya, högupplösta texturer, nya karaktärsmodeller och vissa lån från Half-Life 2. Det smakfullt gjort och det känns precis som Half-Life gjorde. Visst är det uppdaterat, men man ska inte få för sig att det är speciellt grafiskt imponerande. Det bygger på Source SDK som nu har några år på nacken och spelet ligger tekniskt sett på ungefär samma nivå som Half-Life 2: Episode Two. Det är dock en otrolig förbättring jämfört med originalet och allt har en mycket tilltalande design. Det behöver inte be om ursäkt för att det inte är ett Crysis – det är vad det är och jag är riktigt nöjd.

Black Mesa är en mycket värdig uppdatering av Half-Life. Det tar vara på det goda och slätar över det onda. Det känns rakt igenom som om denna uppdatering vore gjord av Black Mesa själva. Jag ger dem en stående ovation härifrån min kammare. Alla som älskade Half-Life kommer att älska detta, det kan jag lova. Ja, förutsatt att du inte fullkomligt avgudade tågbanan, alltså.