Spelvärldens mesta mysfarbror, Professor Layton är äntligen tillbaka! Som jag har längtat efter att återigen kura ihop mig i soffan, dricka en gigantisk kopp te och klura på finurliga gåtor. Fem gånger har vi nu fått hjälpa Layton och hans vänner att knäcka till synes övernaturliga mysterier. Frågan är bara om det fortfarande känns lika underbart att återvända eller om den gode professorn är på dekis.
Det förra spelet i serien, Professor Layton and the Spectre’s Call var första gången jag hade nöjet att bekanta mig med den snusförnuftige, pusselälskande, tedrickande och hattbärande professor Layton. Jag föll pladask för den japanska tolkningen av brittiska deckare som på många sätt känns mer brittisk än just de brittiska. Musik, grafik, röstskådespeleri och story var bara så jäkla mysigt. Den lilla by Misthallery kändes som den perfekta platsen av lösa pussel i och det hela kändes som ett mer barnvänligt och lättsamt avsnitt av Morden i Midsomer.
Seriens femte del tar oss från små byar på landet till Monte d’Or, ett slags brittiskt Las Vegas byggt mitt ute i öknen. Glitter, glamor och gambling är de tre g:na som genomsyrar staden. Som brukligt får Professor Layton ett brev från en gammal vän som ber om hjälp En maskerad gentleman ställer till med ofog i staden och den gode professorn ger sig direkt av med sin protegé Luke och assistenten Emma i släptåg. Låt ännu ett mysäventyr börja.
Jag har dock lite svårt att känna samma mysstämning komma krypande bland neonljus och casinos som bland torghandlare och småstadspubar. Platsen till trots är det ju ändå samma gamla Layton, och mysigare farbror får man leta efter. Parallellt med jakten på den maskerade gentlemannen i Monte d’Or får vi ta del av ett separat äventyr som utspelar sig långt innan professorn kunde stoltsera med sin titel och fortfarande var student. Innan hatten till och med. I stor, afroliknande, kalufs och röd varsity-jacka hänger han med sin kompis Randall i sökandet efter en uråldrig skatt. Vi får äntligen en inblick i vem professorn egentligen är, hans bakgrund och varför han är så besatt av pussel och klurigheter. Handlingen i The Miracle Mask är oerhört välskriven och Level-5 räds inte att snudda vid vuxnare teman som svek och död.
Från tecknat till 3D
Professor Layton and the Miracle Mask är seriens första släpp på 3DS. Av någon anledning kände Level-5 då att det var dags att till viss del frångå den tecknade stilen som genomsyrat tidigare spel. Bakgrunder och mellansekvenser är fortfarande vackert tecknade, men alla karaktärer är nu modellerade i någon slags Wind Waker-aktig cel-shading. Resultatet blir att de visserligen får lite mer rörelseförmåga, men det spelar inte så stor roll när varje karaktär bara har två eller tre animationssekvenser som spelas om och om igen. Det ser helt okej ut, men varför Level-5 valde att ta steget över till 3D har jag svårt att förstå.
Pudelns kärna i alla Layton-spel är såklart pusslen. Det finns hundratals klurigheter att skrynkla sönder hjärnan över. Inte nog med det så släpps nya pussel varje vecka, totalt 365 på ett år. Att man lyckats komma på nya pussel över fem spel är beundransvärt i sig, och att så många av dem känns nya och fräscha fortfarande är riktigt imponerande. Dock är många pussel varianter av sådana du redan löst tidigare. Kanske hade det varit bättre att satsa på något färre pussel i stället för att ge oss fyra varianter av samma kaniner som ändrar färg när de hoppar över varandra.
Det känns som att Level-5 har varit lite oroliga att spelarna ska tröttna på samma spelupplägg efter fem spel. Därför har de valt att göra ett helt kapitel till en slags dungeon crawler. Från ett ovanifrån-perspektiv tar sig Layton och polaren Randall genom uråldriga ruiner i jakt på en skatt. Här möts vi av ett slags pusslande jag inte stött på tidigare i serien. Det handlar om att putta stenar i hål för att skapa passager och att lura mekaniska mumier ner i hål som Layton gräver med en spade. Allt såklart uppblandat med klassiska Layton-pussel på vägen. Kryptkrypandet känns till en början fräscht och som ett skönt avbrott i den vanliga spelmekaniken, men jag sitter hela tiden och hoppas på att nästa våning ska vara den sista. Partiet är helt enkelt för långt, och hade nog mått bra av att kortas ner.
De klassiska bitarna har polerats till perfektion under fem spel och kanske är det därför de nyare inslagen inte känns riktigt lika klockrena.
Laytons senaste äventyr, som vanligt i Europa ett år efter Japan, är lika stabilt som alltid. De klassiska bitarna har polerats till perfektion under fem spel och kanske är det därför de nyare inslagen inte känns riktigt lika klockrena. För mig har nyhetens behag när det kommer till Professor Layton-spelen lagt sig, men mysfaktorn är fortfarande precis lika hög. Nu får vi hoppas att nästa spel i serien inte tar allt för lång tid på sig att leta sig till vår sida planeten. Det ska nämligen vara det allra sista med professor Hershel Layton i huvudrollen…
Micael
Professor Layton spelen är en serie som verkligen får mig att vilja skaffa mig ett Nintendo 3DS. Har många gånger sneglat åt titlarna, och varje gång har jag besviket konstaterat att jag fortfarande inte äger någon 3DS. Level 5 är ett spelbolag som jag ser upp till, vilket kan höras när jag talar om Ni no Kuni.
Önskar att Nintendo 3DS ville hamna i ett för mig vettigare pris