När jag tittar på 2012 i speltermer så blir det sammanfattade intrycket något fattigt. De stora titlarna blev årets besvikelser på många håll och de ljusglimtar vi såg var istället indietitlar och underdogs. Mycket av det här resonemanget går igen när man också lyssnar på spelåret 2012. Diablo 3 lät som förväntat, Mists of Pandaria och Guild Wars 2 var pampiga och stämningsfyllda men inte något anmärkningsvärt. Årets shooterspel hade samma Zimmerliknande ljuddramatik och Neverdead lev… Nä, jag bara skojar. Kort sagt så stack inte någon stortitel ut som ett musikaliskt mästerverk. Det kan förstås bero på att de fick storstryk av inte bara ett utan två indiespel.
Jag hade nyligen nöjet att äntligen få testa Fez på riktigt, och trots de enorma förväntningarna så gick spelet i sin helhet rakt in i hjärtat. Det finns ett beundransvärt samspel mellan utseende och ljud i det här supercharmiga spelet som rakt upp och ner måste upplevas för att kunna beskrivas. Det har en krispig ljuddesign och musik som nästan har en textur när den går in genom öronen, vilket gör att Fez når… nästan hela vägen fram.
Många gamerhjärtan lämnades med ny ärrvävnad
Vi är nog ganska många spelfantaster som är överens om det här i år. Journey var sin titel trogen en av de mest intima resor vi genomlevt i digitalt format. Många gamerhjärtan lämnades med ny ärrvävnad under genuina stunder av sorg och lycka ackompanjerat av vad jag anser överlägset vara årets bästa spelmusik. Det är jag heller inte ensam om, då kompositören Austin Wintory är nominerad till en Grammy i kategorin “Best Score Soundtrack For Visual Media” där han tävlar mot bland annat både John Williams och Hans Zimmer. Ord är som sagt ganska överflödiga i den här kategorin, så även om ni gjort det hundra gånger tidigare; lyssna en gång till.