Kraid.se - Dator och tv-spelsblogg

Chris Jonasson har skrivit på Kraid till och från tidigare och det händer att hen recenserar spel åt oss i City. Nu för tiden hittar ni henom på Queernerds.se. Vi är väldigt glada att Chris har valt Kraid som plattform för sina inlägg om homofobin i Battlefield 3.

Det har gått lite mer än två år sen jag skrev att det antagligen inte skulle bli något köp av Battlefield 3. Under betan upptäckte jag att ett av de inspelade ljudspår min avatar skrek när jag anföll var ”You cocksuckers”. Det dödade all min pepp inför spelet. Min första instinkt var att det inte kändes okej att spela ett flerspelarläge där homofobiska kränkningar var ett måste.

För kontext kan jag säga att jag spelade betan i början av oktober 2010, mitt under planeringen av första Spirit Day. Dessutom hade folk och organisationer under hela året publicerat videor på youtube med temat Det blir bättre (it gets better). Bägge dessa kampanjer kom till på grund av den självmordsvåg bland unga ickestraighta som uppmärksammades 2010 och under våren 2011.

Kämpade i ett halvår

Det blev en sex månader lång kamp mot DICE och EA som handlade om att få svar på ett antal frågor om hur och varför.  Men min största förhoppning var att de homofobiska kränkningarna skulle tas bort ur flerspelarläget. Till slut fick jag ett svar och skrev min sista text om saken ”Sagan om Battlefield 3 får ett tråkigt slut”. Trodde jag då.

Foto: Andreas Lanjerud.

När jag hörde att DICE skulle gå i paraden under Stockholm Pride var jag irriterad. Mina vänner sa att kränkningarna fortfarande fanns kvar i BF3 och jag förstod inte hur de kunde ha mage att gå i paraden med en “We Love You”-banderoll när det var så uppenbart att de inte gjorde det. Jag såg inte då att deltagandet i paraden kanske berodde på att ett arbete pågick i företaget, jag var blind.

I september publicerade FZ en krönika om att spel räddat livet på Thomas Arnroth och först då insåg jag. Hatet mot BF3, DICE och EA berodde på mer än de homofobiska kränkningarna i spelet och vad som pågick i världen när jag upptäckte dem. Det var först när jag twittrade om Arnroths krönika som jag insåg det, Battlefield 2 räddade mitt liv.

Vänskapen stärktes

Jag hade nyligen flyttat till en ny stad, min knasiga uppväxt hade hunnit ifatt mig och det var tungt att inte passa in varken hetero-, homo- eller könsnormen.  Efter ett RFSL Ungdom-möte föreslog någon att vi skulle gå till ett internetcafé och spela. Väl där upptäckte vi och blev förälskade i nysläppta Battlefield 2. Genom hundratals, kanske tusentals timmar tillsammans i Battlefield 2 stärktes vår vänskap och trygghet med varandra. Mycket av den jag är idag och den styrkan jag har idag kommer därifrån, inte från spelet i sig men från de jag lärde känna och lärde mig lita på genom det. När jag twittrade om spel som räddar liv insåg jag att om Battlefield 2 haft samma ljudspår som sin uppföljare hade risken varit överhängande att vi inte förälskat oss i det, spenderat timmar ihop och format de vänskapsbanden. Hade det varit så kanske jag bara varit en del av statistiken numera.

Efter pride fick jag höra rykten om att en genomgång av ljudfilerna hade gjorts och de homofobiska kränkningarna inte skulle förekomma i BF4 samt att DICE har jobbat mycket med mångfaldsfrågor. Ett hopp tändes, skulle jag få vara commander igen, springa och kämpa med min grupp igen. Skulle jag få spela Battlefield igen?

Det känns värt att jag kämpade, att jag protesterade och att jag inte gav mig förrän jag fick ett officiellt svar.

På Gamex fick jag bekräftat att ljudfilerna är borta och faktum är att jag sen en vecka tillbaka spelar Battlefield 4 så mycket jag bara kan. Det skriks inte homofobiska kränkningar, varken av spelet eller spelarna och jag stortrivs. Det är värt alla email, alla timmar i DICE telefonkö och alla dumheter jag fick utstå för två år sen. Det känns värt att jag kämpade, att jag protesterade och att jag inte gav mig förrän jag fick ett officiellt svar. Tack alla som gav sitt stöd, i synnerhet folket på Kraid, Maria (som fick mig att ta striden), Svampriket (som pubbade en av mina texter) samt gamla RadioGamer (nuvarande Nördigt) för att de lyfte frågan när en DICE representant var på besök.

Framförallt vill jag tacka de personer på DICE som drivit på för att göra de insatser som gjorts och för att de homofobiska kränkningarna inte följt med till Battlefield 4. Allt är inte förlåtet, men det kanske sitter någon och spelar just nu som om åtta år kommer titta tillbaka och säga Battlefield 4 räddade mitt liv.

TACK!

/Chris Jonasson

En gång i tiden spelade jag tvspel för att jag tyckte det var roligt. Ett underhållande sätt att spendera min lediga tid. Men idag finns det inget utrymme för att ha kul medan jag spelar. Det är en kraftansträngning, något jag måste göra för att inte halka efter. Tack och lov finns det genvägar. 

Att spela tv- och dataspel liknar i många fall allt mer utövandet av en sport, och bland oss spelare börjar det utkristalliserats motsvarigheter till sportvärldens utövare.

Vi har blåbären; casualspelarna som vill ha avkoppling och spelar en stund innan läggdags. Korpenspelarna; de som lirar några timmar i veckan – delvis på skoj, delvis på allvar. Proffsen i de lägre divisionerna; hardcorespelarna som lägger all sin lediga tid på tvspel. Och såklart superstjärnorna som lever på sitt spelande, vinner tävlingar och reser världen runt för att visa upp sig.

Men vi har även baksidorna. Skumraskfigurer som tjänar pengar på steroider, som gör ditt jobb enklare så du kan göra annat medan substanserna verkar i din avatar.

Spelskaparna har blivit fångvaktare

Varför grinda själv när man kan köpa guld?

För ett antal år sedan rapporterades att kinesiska fångar tvingades spela World of Warcraft för att utvinna resurser, som fångvaktarna sedan sålde vidare för riktiga pengar till andra spelare. De som köpte resurserna gjorde det för att själva slippa spendera tid på de delar i WoW de inte uppskattade, och på så vis få fördelar gentemot andra spelare

Fallet med de kinesiska fångarna är på inget sätt unikt, även om det är ett av de mer extrema fallen som kommit i dager. För fem dollar – knappa 40 kronor – kan du via Fiverr.com hyra en person som spelar dina spel åt dig, låser upp achivements eller levlar dina karaktärer. Du behöver med andra ord inte ens sätta igång datorn för att spela.

Och precis som i sportvärlden erbjuder även spelskaparna numer prestationshöjande medel. Genom mikrotransaktioner kan du i många spel köpa dig fördelar som för dig snabbare framåt i handlingen eller ger din karaktär nya förmågor. Ingen har väl glömt smurfbärsskandalen, där familjer fick räkningar på tiotusentalskronor från iTunes efter att deras barn köpt bär i iPhonespelet Smurf’s Village. Helt lagligt.

Motsvarighet saknas i annan nöjesmedia

Att någon tar betalat för att uppfylla ett behov är inget konstigt i sig. Tvärtom, det är en naturlig del i en marknadsekonomi. Det som förvånar mig är att behovet ens har uppstått. Att jag idag är villig att betala för att få en uppgift utförd, som jag en gång har betalat för att själv få utföra.

En motsvarighet till den här typen av speldoping saknas i all annan form av nöjesmedia. Jag skulle aldrig få för mig att betala en vän att se första timmen av en film, så jag slapp se karaktärsutvecklingen och bara fick de rafflande slutsekvenserna. Jag skulle aldrig betala extra för att HBO skulle sammanfatta halva första säsongen av The Wire så jag slapp titta på de långsamma partierna i de inledande avsnitten. Däremot betalar jag gladeligen för proteinpulver, personliga tränare och energidrycker för prestera mer och se snabbare resultat av min aktivitet på gymmet.

Och jag betalar för smurfbär. Spelare börjar allt mer likna idrottsutövare.

Eller har vi helt enkelt på blivit för lata för att orka roa oss själva?

Lucas Kolping pluggar till webbkommunikatör på Medieinstitutet i Stockholm. Han spenderar fritiden med att spela trummor, träna och driva spelbloggen Tvspeloteket. Om han tvingades välja ett spel att spela resten av livet skulle det bli Fallout 2. Vill du höra av dig till honom gör du det lättast på lucaskolping@gmail.com.

Jag suckade djupt första gången jag såg Path of Exile i ett klipp på YouTube. Ytterligare en diablo-klon, tänkte jag. Spelet var då i tidigt beta stadie och såg inte alltför hett ut. Ungefär som Diablo 3, fast fulare.

Att jag återvände till Path of Exile var en slump. Det var fredagkväll och spelet hade precis blivit öppet för allmänheten. Jag hade inget bättre för mig, så jag laddade hem det. När jag skapade min första karaktär var jag mycket skeptisk. Spelet var fortfarande fult. Gubbarna rörde sig stelt. Det här var inte i samma liga som Diablo 3.

Läs mer

De senaste åren har att titta på dator- och TV-spel blivit ett stort fenomen. Allt från Youtube-stjärnor som kommenterar sina spelsessioner till live-streaming lockar miljontals tittare varje dag. Till och med SVT har sänt turneringar vid ett par tillfällen. Men hur kommer det sig att tittandet blivit en så stor del av spelkulturen?

Igår stod jag i köket och lagade mat. Som vanligt hade jag min iPad med mig, och sneglade då och då på en live-sändning av ett spel. Tanken slog mig då, att det trots allt är lite märkligt att jag, och flera tusen med mig, tittar på just det här. Istället för att spela spelet själva.

Det finns flera anledningar till varför man tittar på dator- och TV-spel, men för att förstå fenomenet ur ett litet annorlunda perspektiv har jag valt att utgå från ett specifikt begrepp: ensamhet.

När jag stod där i köket insåg jag att något som förenar mig med många andra tittare är ensamheten. Ensamhet, i form av en slags kulturell isolation eller utanförskap. Där i köket, med min sambo i rummet bredvid, insåg jag att det faktiskt inte är särskilt ofta jag kan dela min hobby med någon som inte själv är insatt.

Ensamhet är ett komplext fenomen. Det kan vara allt från att vara själv hemma, till att inte känna samhörighet med andra. Att uppleva ensamhet inom ett område behöver inte betyda att man upplever det inom andra. På så vis kan man gå från delaktigheten i ett online-spel, till utanförskapet i en familj som inte förstår ens hobby.

Hade förstått fotboll

Vi återvänder till köket. Hade det varit fotboll hade min sambo förstått. Hon hade kunnat sticka in huvudet i köket och frågat ”hur går det i matchen?”.

Dagen efter hade jag kunnat prata med kollegorna på jobbet, och delat mina upplevelser med dem. Jag hade med stolthet förkunnat att ”det var en riktigt bra match” och fortsatt med att fråga ”såg du hur han nickade in den på slutet?”

När man går genom staden en fredagkväll och noterar alla som hänger runt det lokala internet/spel-caféet så är det lätt att glömma en sak. Spel är mainstream, men inte accepterat utanför sina egna kretsar. Det är något som många gör, men som fortfarande är förknippat med en hel del skam. Lite som sex. Alla vet att det förekommer, men det är inte ofta det vädras öppet. Särskilt inte i vuxna sammanhang.

Det gick alltså upp för mig igår, att det är viktigt att titta på TV-spel eftersom det förenar mig med flera tusen personer som också vill titta. Som liksom jag valt detta före något annat. Det ger mig en känsla av sammanhang när jag hör spelaren kommentera spelet, beskriva sitt förhållande till det, men också ge oss en inblick i sitt privatliv. Det påminner om när min syster tittar på ett TV-program om litteratur, och känner samhörighet därför att personerna läst samma bok som henne.

Motsatsen är delaktighet

Motsatsen till ensamhet är för mig att vara delaktig i ett meningsfullt sammanhang. Att känna samhörighet med andra, och att tillsammans med andra ägna sig åt gemensamma aktiviteter. Att äga ett gemensamt språk, och därmed en gemensam förståelse. Men den upplevelsen räcker inte alltid. Det blir svårt om där inte finns en samhällelig acceptans. Svårt för den enskilde, som måste välja att stänga av spelet när flickvännen kommer på besök (fast OS hade kunnat gå i bakgrunden), eller väljer att prata om något annat på jobbet (fast det går fint att prata om senaste Bond-filmen).

Så när jag noterar att allt fler tittar på TV-spel så tolkar jag att det för många handlar om gemenskap, med andra tittare och skaparna själva.

Så när jag noterar att allt fler tittar på TV-spel så tolkar jag att det för många handlar om gemenskap, med andra tittare och skaparna själva. Gemenskap i en samhällssituation där spelande för många, både spelare och icke-spelare, är något annorlunda, och en inte helt rumsren aktivitet.

Om du är interesserad av live-streaming, gå till: twitch.tv eller own3d.tv. Därtill kan du söka på valfri speltitel på Youtube, med tillägget ”commentary”, för att få en uppfattning av vad som finns där.

Några populära YouTube-kommentarorer: Pewdeipie, Tejbz, Seananners, Husky, Hutch, Athene, Kripparian, med flera.

Bo Nurmi är en återkommande gästskribent på Kraid och har tidigare skrivit om tv-spelsberoende och sin relation till Mario. Till vardags arbetar han som kognitiv-beteendeterapeut och universitetsadjunkt.

Jag var sex eller kanske sju år gammal när jag fick ett 8-bitars Nintendo. Det var i en tid och på en plats där TV-spel var något ovanligt. Några år tidigare hade jag fått min första Game & Watch. Ett fallskärmsspel tror jag bestämt att det var.

Jag minns inte vad som föranledde att min far köpt en konsol åt mig. Han var själv ointresserad av spel, och inte heller var han särskilt tekniskt intresserad. Kanske förstod han att TV-spel var ett växande fenomen.

Jag minns mitt första Mario-spel som en otroligt stor utmaning: från att sluta slänga med kontrollen vid varje knapptryckning, till att ta mig igenom spelets alla banor utan att fuska alltför mycket. Jag minns inte om jag verkligen klarade spelet, eller ej. Jag minns bara att det var roligt.

Nybliven konsolägare

I dagarna köpte jag Nintendos handhållna konsol 3DS, och ett Mariospel var ett självklart val. När jag spenderat några timmar med spelet insåg jag en sak. Jag behöver Mario av samma anledning som min syster behöver sin Moa Martinsson. Varje kärt återseende väcker en glimt av den lycka som den första upptäckten innebar. Den litteraturälskande läser gamla rader, vilka får nytt liv utifrån nya livserfarenheter. Den spelälskande spelar om eller nytt, och möter där något välbekant, och samtidigt utmanande.

När vi åldras och livet blir mer komplext finns det ofta ett behov av att återgå till det redan kända. Det trygga. Här tror jag spelandet har en viktig funktion. Inom varje kulturform kan återupptäckandet av något gammalt vara både tryggt och utvecklande på samma gång. Mot bakgrund av var man befinner sig i livet, och i sig självt, blir spelet en länk både till det förflutna, men också en utgångspunkt för framtiden.

Mario fungerar bra i det sammanhanget. De gamla spelen åldras med värdighet, och nya spel går i samma fotspår. Inte alla spel har den kvalitén. För mig är dialogen i Final Fantasy VII är svår att bortse från vid senare omspelningar, och handlingen i det första Resident Evil kan ibland förstöra stämningen. Vissa upplevelser är mer daterade, andra tidlösa. Det beror på vem man är, och var man befinner sig.

Jag tror att vi människor har behov av att minnas vår historia.

Jag tror att vi människor har behov av att minnas vår historia. Att leva i nuet innebär ofta en stor medvetenhet om och acceptans inför var man varit. Jag har träffat åtskilliga människor vilka försökt att fly eller förändra sin historia, för att bättre passa sin rådande situation. Bland oss som vuxit upp med TV-spel under 80-90-talet finns det ibland en sådan tendens. Svårigheter att få spelandet att passa in i ett annat liv. Något som jag misstänker bottnar i det stigma som spelandet för många av oss innebar.

Att då återupptäcka något, och bekräfta känslor kopplade till detta är inte bara att validera spelandets glädje, det är att tillåta en del av sig själv.

Bo Nurmi är en återkommande gästskribent på Kraid och har tidigare skrivit om tv-spelsberoende och sin relation till Mario. Till vardags arbetar han som kognitiv-beteendeterapeut och universitetsadjunkt.

Jag deltog under den senaste helgen i den sista betan för Biowares nya MMORPG : SWTOR. Jag har tidigare spelat WoW väldigt av och till sen start och smackat ner nästan alla endgame bossar tills tredje expansionen kom. Nu spelar jag inget mer MMO alls utan nöjer mig med fantastiska lir som Skyrim eller Battlefield 3, men jag har intresse för MMOn och när jag först såg SWTOR annonseras gick jag direkt in på deras forum och registrerade mig och anmälde Betatest-intresse. Dagar gick, veckor gick, månader gick, halvår gick. Jag hade glömt bort mitt konto och läste förstrött utvecklarnas teasers de annonserade på Facebook.

Läs mer

World of Warcraft har blivit 7 år gammalt. Grattis!

Men har spelet blivit bättre med åren eller går det i gamla gängor? Då menar jag inte speltekniskt eller att man kan göra nya saker, för inom de områdena har det förändrats, självklart. Tre expansioner och hur många patcher som helst utgör ju en förändring. Men vad jag menar är om det har blivit mer jämställt? Kan tjejer spela World of Warcraft utan att behöva försvara sig?

Dreamhack har officiellt startat och jag tror att ganska många sitter och väntar Starcraft 2 just nu och är alldeles nippriga av förväntan inför slutspelet om 200.000 riksdaler.

Gäsp. På lördag klockan 10.00 drar den coolaste turneringen på Dreamhack igång. Super Street Fighter IV Arcade Edition ska spelas och det delas ut  25.000 kronor till en lycklig joystickmusketör. Långt ifrån de Joakim von Anka-summor som Starcraftspelarna tävlar om, men vem bryr sig? Prestigen är otroligt hög, och ett par väldigt intressanta spelare är på plats för att göra upp om vem som är Europas bästa spelare just nu.

Eller ja. Jag vet redan vem som är Europas bästa spelare. Ryan Hart, the Prodigal Son, är britten som tagit hem turneringen på Dreamhack de senaste gångerna och han är utan tvekan den mest kända spelaren i Europa. Det här med att peka ut vem som är bäst är förstås en prekär övning då man i sportsammanhang sällan är bättre än ens senaste resultat. Men när det kommer till kunskap om spelet, erfarenhet och engagemang så finns det ingen på vår sida av havet som mäter sig med Prodigal Son. Han är i Japan med jämna mellanrum och spelar med japanerna på exempelvis Big Box Arcade. Att vandra in i de lokalerna som europé är att kliva in i en helt ny cirkel av helvetet, för here be monsters.

Senast vi, eller i alla fall jag, såg Ryan Hart tävla var i början av November när han och två europeiska lag åkte till Canada Cup för att tävla i världens onekligen mest prestigefyllda lagtävling. Det kunde ha gått bättre, men flera av de europeiska spelarna gjorde väldigt bra ifrån sig i individuella matcher. Två svenska spelare var på plats och imponerade stort. Här nedanför kan ni se vad jag anser vara Sveriges största bragd under Canada Cup 2011. Skatan vinner över Leslie från Singapore, som kom tvåa i singel-turneringen.

Spola till ganska exakt 20 min in för att se Skatans match.

Skatan är även på plats för turneringen på Dreamhack, och har utan tvekan förmågan att ta hem förstaplatsen. Han spelar en av spelets mest underskattade karaktärer i Sakura, vars combos är otroligt starka samt att hennes frameadvantage (hur snabbt karaktärens animationer kommer ut) på vissa av hennes attacker är mer eller mindre vidrigt. Jag kommer personligen hålla på Skatan då jag gillar hur han spelar och vilken karaktär han valt.

De andra svenska hoppen är Yagami från kända Team Druidz. Han deltog inte i Canada Cup, men är klart en av Sveriges bästa spelare. Innan Arcade Edition kom ut och lade in tvillingarna Yun och Yang i spelet spelade han Dhalsim, men nu har han med rätt valt att spela Yang. Jag är inte säker på vad han kommer att spela i år, men när det gäller en så stor summa pengar ska man gripa tag i alla fördelar man kan. Yang är helt klart en av dessa.

Boris, eller Emperor som han också kallas, är den andra spelaren som följde med Europas lag till Canada Cup för några veckor sedan. Hans karaktär, El Fuerte, är troligtvis spelets mest irriterande. En snabb, agil och liten grappler-karaktär som är en krånglig match för nästan alla karaktärer då få vet hur man ska reagera på hans attacker. Man ser sällan spelare vinna turneringar med El Fuerte, men när man är så bra som Emperor är med honom så kan man reta gallfeber på vem som helst. Och när man har fått feber i gallan spelar man sällan bra.

En annan spelare som jag tror kommer gå långt är Problem X, även han från England. Under det senaste året har man sett fler och fler plocka upp karaktären Seth, som är sista bossen i Super Street Fighter IV, mest känd av dessa Poongko från Korea. Seths rörelseschema är en blandning av attacker från resten av spelets karaktärer, då han är en slags ond klon-varelse som samlat på sig krafter från andra fighters. Hans styrka ligger precis som hos Sakura i hans långa och väldigt skadestarka combos, samt att han som sagt har svar på nästan allt. Här kan ni se prov på Problem X när han spelar mot MOV, en av de bästa Ken-spelarna i Japan.

Här är det 18:30 min in som gäller för att se Problem X gå sin match mot MOV.

Jag kan nog med säkerhet garantera att någon av dessa spelare vinner turneringen, men mellan de så är det ganska små marginaler. Ryan Hart ska på pappret vinna med den erfarenhet han besitter, men precis som Starcraft 2 så ser man sällan samma spelare vinnare jämt och ständigt.

Bänka er nu på lördag för tusan. Spelet är väldigt lätt att komma in i även för den oinvigde då det är bra mycket enklare att förstå det grundläggande i vad som händer än i Starcraft 2. Om någon vill fördjupa sig mer i Street Fighter och fightingspel på det stora hela så följer här en liten länklista.

Shoryuken.com – En av de största nyhets och informationssidorna. Just nu pratas det väldigt mycket om Ultimate Marvel vs Capcom 3 som precis kommit ut.

Eventhubs.com – Shoryukens enda rival, också ett stort community med forum, information om spelen samt nyheter.

CrossCounter TV – Ryan ”Gootecks” Gutierrez och Mike ”Mike Ross” Ross är bland de hårdast arbetande fightingspelarna i världen när det kommer till att producera nytt innehåll. De arrangerar tävlingar, har program om spelen i webb-tv och spelar själva väldigt mycket. Otroligt populära.

Det var det om Street Fighter, i alla fall just nu.

Om Peter Ahonen:

Köp ett Nintendo till en blond snorunge på fem år och följ upp med 20 år av intensiv och blandad spelerfarenhet. Stoppa sedan in honom i ett dunkelt universitetsbibliotek i fem år, gärna i humaniorasektionen. Göd under hela processen med finpilsner, PC-spel i mängder, science fiction, rollspel och radioaktiv internet-strålning. Den färdiga produkten kan mycket väl likna Peter Ahonen, f.d redaktionskollega med såväl Niklas som Linus och Chrishka.

När det blev klart att Treyarch skulle utveckla en COD-titel som inte utspelade sig under andra världskriget och som dessutom skulle vara studions enda projekt var det många som drog öronen åt sig. Det rörde sig om stora omställningar och efter dramat mellan utgivaren Activision och partnern Infinity Ward tidigare i år hamnade än fler blickar på Mark Lamia och hans medarbetare i Santa Monica. Vad gör man när man har allas ögon på sig  under försöket att följa upp ett av världens mest framgångsrika spel? Svaret är enkelt, man gömmer sig.

Läs mer

Man blir faktiskt en smula nostalgisk. Fable 2 var helt okej, men de stora förändringarna i ledningen i och med Microsofts uppköp och osäkerheten kring den för Lionhead då nya plattformen Xbox 360 märktes allt för tydligt i själva spelet. Det är istället efter ett par minuters rullande av den tredje delens inledande cutscene jag börjar känna igen mig, det här är verkligen det Albion jag lärde känna och utforska för cirka 6 år sedan.

Läs mer